Uppsalasonen och SVT-journalisten Max Schüllerqvist bjuder på härlig mappie-feelgood och lyckas med två icke självklara ting: att, som den unge man han är, skildra en äldre persons liv och tankar och att därtill, manligheten till trots, skildra en kvinna hyfsat mycket inifrån.

Bra jobbat!

LÄS MER: Schüllerqvist har en anekdot och en Asienresa att tacka för romandebuten

Romanen handlar om 67-åriga Kristina, änka sedan tre år. Hon är fast i sin sorg och vilsenhet och rör sig mest mellan sonen Erik (skild) och barnbarnet Julia, Friskis & Svettis, en livscoach och väninnan Åsa.

Tvåsamheten är över. Liksom allt roligt i livet. Inget finns att hoppas på eller drömma om…

”Får du ha roligt?”, undrar livscoachen.

Och Åsa och 20-åriga Julia tjatar, manar, övertalar till slut en ytterst motvillig Kristina att börja dejta. Valet faller på Träffpunkten, en sajt för lite äldre dejtare.

Det går inte så bra i början. När första mejlet är en dickpic får det henne nästan att lägga ner. Alkoholister och charmiga män som nätdejtar för att få ligga med så många som möjligt avskräcker också.

Men feelgood är feelgood och det SKA sluta bra. Fast helst inte som man tror. Och det är nog inte helt omöjligt att slutet här faktiskt blir en överraskning eller åtminstone näst intill.

Om man inte är väldigt inläst på feelgood.

Det är nämligen stört omöjligt att skriva feelgood - grey chick lit i det här fallet - som inte är det minsta förutsägbar. Men vägen från a till ö kan variera. Och just den schüllerqvistska vägen är kantad av fniss, värme och mycket igenkänning för en med huvudpersonen jämnårig läsare.

Hur har författaren har gått iland med det? Genom att samtala med eller tjuvlyssna på kvinnor 60+…?

Stig Dagerman skrev att vårt behov av tröst är oändligt. Kanske är det feelgood/chick lit:s uppgift att trösta och ge en stunds skenbar trygghet när omvärlden är så full av kriser och hot, när man bär på rädsla eller sorg, när man är trött och ensam… eller helt enkelt vill ha en intellektuell snuttefilt att värma sig med.

Catharina Ingelman-Sundbergs pensionärsliga, Emma Hambergs böcker om Rosengädda, deckarförfattaren Anna Janssons frisersalongsmys i Visby, Annika Estassys Gröna finger och en lång rad andra svenska feelgood-böcker (att inte tala om alla andra språkområdens diton) kan man sjunka in i och känna mungiporna dras uppåt av i några timmar. Som nu i Max Schüllerqvists dejtingroman. Det finns ofta stråk av allvar i genren, men lusten, humorn, ironin och värmen är poängen.

Och Max Schüllerqvist har fått in en fullträff!

PS. Ny kärlek och nytt jobb är ingen omöjlighet för en pensionär…