Det är något djupt gripande med den här fantastiskt fina collageboken, som sakta men säkert, bit för bit, berättar om Harriet Löwenhjelms korta liv och ofullbordade verk. Kanske är det den sakliga tonen som gör historien extra berörande.

Boken består av brev, dagboksanteckningar, dikter, målningar, foton, ja inte minst underbara, svartvita foton, som i kronologisk ordning följer den begåvade flickan från födseln 1887 till döden i lungtuberkulos 31 år senare på Romanäs sanatorium utanför Tranås. Året är 1918, alltså för 100 år sedan, då tuberkulosen ännu tog många unga liv, även bland de välbeställda som hade råd med den bästa vården.

Här finns ingen hel berättelse i löpande text – istället får man pusselbitar att själv lägga på bordet. Det gör att boken först känns fragmentarisk, men snart dras man ohjälpligt in i Löwenhjelms värld av långa vita kjolar, jakt med gevär, fria vandringar i naturen, konst, resor… ja, visst, det är helt annat än de arbetade klassernas livsvillkor, men det är ändå fascinerande att se vilken frihet som en ung kvinna på den tiden kunde skapa sig. Långt innan kvinnor ens hade rösträtt.

Själv var jag ganska så okunnig om Löwenhjelm och ärligt talat måttligt intresserad när jag först slog upp boken. Nu läser jag hennes dikter och planerar att göra en vårresa till Romanäs, bara för att själv få se miljön!

Tyvärr måste man väl säga att Harriet Löwenhjelm hör till de sorgligt bortglömda diktarna, även om de flesta äldre svenskar läst någon av hennes dikter i skolan. Kanske ”Beatrice-Aurore” eller den hjärtskärande vackra ”Att dö” med raden ”Tag mig – håll mig – smek mig sakta!”.

Harriet Löwenhjelm växte upp i en adlig officersfamilj i Stockholm. Hon läste på lärarinneseminarium, åkte på språkresa till England, läste på flera olika konstskolor, reste till Paris… skrev och ritade i stort sett jämnt, men publicerade bara en bok, ”Konsten att älska”, i 50 ynka exemplar under sin livstid. 1913, när hon var 26 år, fick hon diagnosen tuberkulos. 24 maj 1918 somnade hon in. Hon hade då kämpat med att sammanställa sina dikter och målningar och lämnat dem till sin vän Elsa Björkman för utgivning.

En av hennes mest kända dikter är den härligt frifräsiga ”Jakt på fågel” med de berömda raderna: ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront/en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”.

Författaren Mattias Käck, född 1983, är ordförande i Harriet Löwenhjelm sällskapet, som gör ett stort arbete med att hålla hennes verk levande. Numera är han bibliotekarie i Enköping, men han växte upp i Tranås där han under en i friluftsdag i gymnasiet valde vandring som aktivitet. Det var då han första gången kom till Romanäs och fick höra historien om den unga konstnären och diktaren som tynade bort där.

Han skriver i sitt förord: ”Jag smittas av omedelbarheten i hennes formuleringskonst. Livet bultar i hennes texter”. Så sant.

När han nu skapat denna collagebok om sin ”idol” använder han all sin fascination på ett lågintensivt och bra sätt. Varje foto, varje dagboksanteckning av Harriet själv, hennes syskon eller vänner ackompanjeras av faktaspäckade och fylliga bildtexter, så fulla av nördiga detaljer och exakta uppgifter att man bara måste älska dem. Man behöver naturligtvis inte läsa varje fotnot. Men man gör det!

Boken är vackert formgiven av Anders Weidar.