Det var ett tag sedan jag läste en diktsamling av Kristian Lundberg. Var befinner han sig idag i sitt författarskap? Är han kvar i sin lägenhet i Malmö med utsikt mot samhället och tillvaron. Visst är han det. I första dikten i sin nya bok ”Låt oss förvandlas” går han omkring i sin lägenhet en dag i januari och upplever en känsla av växande tomhet. Nästan i alla sina diktsamlingar har han haft detta inledande ackord som sedan vidgat sig till en mäktig sång om allas våra gåtfulla liv. Dikterna formar sig på en och samma gång till ett slags dagboksanteckningar med angiven plats och tid och undersökningar av vad det innebär att vara människa.

I nya boken tränger sig minnesbilder av de döda föräldrarna på. Tidigare har Lundberg mest skrivit om sin far som begick självmord. Nu står modern i fokus i en serie texter tyngda av sorg, skuld och en önskan om försoning. Skrivandet, dikten gör det omöjliga möjligt – att umgås med de döda som om de fortfarande levde. Den blir ”ett slags ingenmansland” mellan liv och död. Samtidigt förs ett kristet perspektiv in i texterna och öppnar upp för ett hopp om en gemenskap då ”det som är fördolt / skall uppenbaras”.

Att vara människa är att älska det som ska utplånas och försvinna. Att älska på ett bristfälligt mänskligt sätt. Det är den insikten Kristian Lundberg skriver fram i sina vindlande dikter. Att läsa honom är både plågsamt och befriande. Han laborerar med samma bildkomplex som i sina andra böcker – träd, salamander, stjärnor, frömjöl – ändå lyckas han säga något nytt. Övergivenheten hos oss alla är den övergivenhet Kristus upplevde i dödsögonblicket på korset.

I ”Låt oss förvandlas” ger Lundberg sin kristna tro ytterliga en dimension. Det är förtvivlan som räddar, hopplösheten och meningslösheten är en nåd, Den döda modern blir ett medel till livsinsikt med ockulta inslag. Det finns ett hypnotiskt sug i dikterna i nya boken som är svårt att stå emot. När jag läser Kristian Lundberg, släpps poesiendorfinerna lös i kroppen och jag bara njuter. Det hjälper till och med mot min ischias. Att höra den lyriska sången är bästa medicinen mot smärtorna i korsryggen. Så här kan det låta:

Ditt ansikte,

kalla ljusa låga

från insidan av dig,

utplåna mig nu

Men man måste ta Lundberg i små lämpliga doser. Annars förlorar hans intensiva ordflöde sin verkan. Det är lätt att få en överdos Kristian Lundberg när man läser hans böcker.