De duggar tätt nu, Uppsalaförfattaren Mia Öströms böcker. Förra året utkom hon med den mycket omskakande och starka ungdomsboken “Vaccum” och nu är det alltså dags för ännu en, med det kittlande namnet “Dödsbo”.

Här, som titeln också antyder, återvänder Öström till välkända marker, som hon med sin ungdomsroman “Skuggsommar” redan utforskat. “Dödsbo” är nämligen en kapitelbok i mysrysarstil, som dessutom innehåller många ömsinta blinkningar till föregångare inom fantasygenren som Edith Nesbits “Huset Ardens gåta” och självaste urkunden C S Lewis “Narnia” med sina parallella världar. Ett koncept jag gillade starkt som barn och som kittlar fantasin så där lite extra, även som vuxen.

Men låt mig ta det hela från början. Huvudrollen i Öströms “Dödsbo” är vare sig flickan Nino eller hennes vän David, som berättelsen cirklar kring, nej det är självaste huset de båda bor i. Ett urgammalt spökhus. Ja, för huset rymmer inte bara de levande, utan också de döda. De som brändes inne för precis hundra år sedan.

I Ninos rum, dit hon flyttat efter föräldrarnas hastiga skilsmässa, finns nämligen en garderob som leder in till en barsk gammal dam, dammig och maläten. Hon lever i det så kallade mellanrummet, där de döda vistas innan de slutligen når himlen och den slutgiltiga döden. Men den gamla damen är långt ifrån ensam. 59 barn och vuxna befinner sig fortfarande instängda i huset, av den elaka portvakterskan Elise, som orsakade deras död genom att låsa dem inne.

Elise vill inte släppa greppet. Inte ens nu 100 år efter branden. Men Nino och David är fast beslutna att befria de döda. Hur ska jag låta vara osagt, mer än att det blir en hårdnackad strid, inte minst mot de för Uppsala så välbekanta kajorna som invaderar huset, och en kamp mot klockan – och det på dagen exakt 100 år sedan olyckan.

Det är i många stycken en spännande berättelse, väl lämpad för barn i den så kallade slukaråldern.

Men det finns dessvärre också brister, främst i form av berättartekniska övertydligheter. Här finns inte heller den språkliga stringens som exempelvis fanns i “Vacuum”, där Mia Öström kunde vända en hel mening på en “femöring”, även om språket självklart måste anpassas efter målgrupp. “Dödsbo” är på många sätt en fascinerande berättelse men griper inte riktigt tag och blir aldrig så där nervkittlande som jag hade hoppats.