Att ens barn ska dö är nog en vanlig mardröm för de flesta föräldrar. Men att ens barn ska döda?

Just detta är vad som händer Henrietta, den medelålders kvinna som är berättarröst i Ida Lindes senaste roman "Mördarens mamma". Hon uppfostrar sin son – som från början inte alls är hennes – ensam och under små omständigheter i en trist liten lägenhet där hon ibland roar sig med att tjuvkika in genom höghusgrannarnas fönster.

Ensam är hon också socialt. Sonen namnges aldrig, det är som om han existerar enbart i relationen till modern; han är ”min pojke” och ingenting annat. Läsaren får egentligen aldrig veta särskilt mycket om sonen, mer än att han tidigt drabbas av hemska fantasier och mardrömmar, till exempel om att plåga djur.

En dag dödar sonen en fågel. Långt innan dess har pojken ställt frågan till sin mamma: skulle du älska mig om jag dödade någon? Hon har svarat: ja. Men frågan väcker rädslan. Skulle hennes pojke faktiskt kunna skada henne? Döda henne?

Så står en dag två poliser utanför dörren. Pojken, som just har tagit studenten, har strypt en jämnårig pojke till döds. Han erkänner sitt brott och döms till fjorton års fängelse.

Under ett av sina täta besök hos sonen på anstalten där han avtjänar sitt straff möter Henrietta en kvinna vid namn Grace – som också hon är mamma till en mördare. Grace har ett hus vid havet, Henrietta följer henne dit. Förälskelse och vild passion uppstår. Starka känslor av skuld och förtvivlan som Henrietta dittills kapslat in inom sig bryter sig plötsligt lösa och hotar att slita sönder både henne och relationen med Grace.

Det är något med den här romanen som jag inte blir riktigt klok på. Å ena sidan är den av och till spännande, och rakt igenom skriven på ett vackert prosalyriskt språk. Å andra sidan har den något distanserat i sitt tilltal, något undflyende, något som gör att man som läsare aldrig riktigt rycks med och blir engagerad. Gåtorna är många men svaren få. Så få att jag ofta under läsningen tycker mig famla i mörker och känner mig smått övergiven av författaren.

Det outsagda har sin lockelse, naturligtvis är det så. Men här tycker jag att gåtorna blir för många. Det blir också i längden ganska enahanda att följa händelseutvecklingen enbart ur Henriettas perspektiv. Djupet i personskildringen finns inte riktigt där, det som så väl hade behövts för att ge gestalten karaktär och trovärdighet.