Biografiska yrkesbiografier blir allt vanligare. Förra hösten kom Ole Thorstensen med ”En snickares dagbok”. Nu är det möjligt att läsa överläkaren Christian Unges berättelse i ”Har jag en dålig dag kanske någon dör”.

Det blir ofta kreativ litteratur och läsning när någon med yrkesarbetet som bas samtidigt reflektera över det samhälle vi lever i. Också Christian Unge lyckas väl med det upplägget. Som titeln antyder kliver han rakt in i det utsatta med att vara läkare. Möjligheten att vara en livsavgörande hjälp, men också bristen, ansvaret och risken att göra fel med alla de konsekvenser det kan medföra.

Christian Unge konstaterar att en läkare kan ha ett bra omdöme och ändå få ett dåligt utfall. Ständigt ställs han inför svåra beslut som ropar på mer kunskap. Naket berättar han om tillkortakommanden. Men så har också Christian Unge varit yrkesverksam hos ”Läkare utan gränser” i Burundi och Kongo. Där fanns ingen bakjour att rådfråga och inga obegränsade resurser att sätta in. Han glömmer i trötthet och stress att ge adrenalin till en patient med astmaattack och tvingas lämna beskedet till en ung man att denne har diabetes, utan att kunna sätta in den botande insulinbehandlingen. Kontrasterna är stora.

Bokens främsta värde ligger i att kunna berätta om arbetets utsatthet. Man kan göra rätt och man kan göra fel. De flesta av oss gör bådadera allteftersom vi utvecklas till att bli allt mer professionella. I en tid där antalet anmälningar till IVO ökat till rekordnivå, ger det utrymme för eftertanke.

Christian Unge sätter fingret på en rad dilemman i vårt samhälle. Den tilltagande multisjuka åldrande befolkningen, kritik av läkarutbildningen, slentrianmässig konsumtion av naturmediciner och den administrativa uppgiften som sväljer en allt större del av en läkares och sjuksköterskas vardag.

Det finns också något vacklande i Christian Unges bok om läkaryrket. Han skummar över stora områden, skrapar på ytan och ger vaga antydningar åt olika håll. När han skriver om Macchiarini-skandalen lämnar han läsaren med fler frågor obesvarade än tidigare.

Det finns också något ambivalent och oavslutat då han beskriver relationen till sin förre handledare Hans Rosling. Brister i den svenska vården presenteras men också en kritik av överkonsumtion av vård och slentrianmässiga inläggningar.

Kanske återspeglar denna obeslutsamhet något av de oerhörda kontraster det måste ha varit att arbeta i Burundi och sedan på en svensk akutklinik. Boken hade mått bra av att stanna upp i olika frågor och mer gå till botten med dem.

Christian Unge, som redan är en etablerad författare, hade kunnat göra mer av sitt fängslande ämne.