Läran om Stockholm och dess lokalhistoria brukar kallas Stockholmiana. När det gäller skönlitterär Stockholmiana är Per Anders Fogelström den stora förgrundsgestalten. ”Folk på ön” måste betraktas just som en slags samtida Stockholmiana. Stig Larsson skriver små personporträtt av sina grannar på innerstadsön Lilla Essingen, och genom att porträttera öns invånare så porträtterar han i förlängningen också Lilla Essingen som samhälle. Men huruvida boken ska betraktas som skönlitterär är jag osäker på. Snarare rör det sig om en slags kåserande journalistik. Stig Larsson har intervjuat folk på ön och fotografen Ulla Montan, känd för sina smått legendariska författarporträtt, har knäppt bilder som kompletterar intervjuerna. Det är väl ändå journalistik?

Stig Larsson har bott på Lilla Essingen i närmare 30 år, och även om han skriver om ön och dess invånare är ”Folk på ön” i mångt och mycket också en självbiografi som tar vid där förra boken "När det känns att det håller på ta slut" slutade. Samtidigt vill jag åtminstone försöka ge boken en ärlig chans och styra bort läsningen från personen Stig Larsson och från allt som jag tror mig veta om den många gånger om skandalomsusade författaren och hans mer eller mindre kända vänskapsband med tvivelaktiga kulturprofiler.

Lilla Essingen framstår i ”Folk på ön” som ett paradis i utkanten av centrala Stockholm, där människor från olika samhällsklasser bor i samma kvarter och skålar med varandra på kvarterskrogen Rosa Drömmar. ”Folk på ön” är ett slags socialantropologiskt reportage där det mest kännetecknade för dess författare är hans humor.

Artikelbild

| Stig Larsson till höger med sin kompis Peter Johansson på kvarterskrogen Rosa drömmar. Peter Johansson bor dock på grannön Kungsholmen.

Humor är kanske inte det första man tänker på när man hör namnet Stig Larsson, som under lång tid var den svenska litteraturens underbarn och bad boy. Men humorn finns där och har, vill jag påstå, funnits där ända sedan debuten med "Autisterna" (1979). Stig Larsson har den märkliga förmågan att se det humoristiska också i en misshandel och i en psykos. Han framstår i sin roll som berättare som Lilla Essingens egen överslätande lokalredaktör eller som dess förstående och förlåtande kvarterspolis. Stig Larsson är en av folket på ön och det är hos dem som hans sympatier ligger.

Som Stockholmiana är ”Folk på ön” en underhållande och oväntad bok. Konstigt nog avslutas boken med en text som utger sig för att vara en lång essä. Men det vet i tusan om den kan kallas essä. Snarare är det en text där författaren funderar över saker så som aga som kulturellt fenomen och skillnaden mellan antisemitism och islamofobi. Stig Larsson är medvetet provocerande i sina funderingar. Han ifrågasätter med ett barns trotsighet allt som han menar att man inte får ifrågasätta i den svenska samtidsdebatten.

Ska sanningen fram läser jag halvhjärtat vad Larsson skriver om sociala mediers ytlighet och det världspolitiska läget. Småningom börjar jag i stället tänka på Bosse Johansen, Tina Ros, Milan Stösel och alla de andra öborna som jag fick lära känna i början av boken.

Jag vaknar till först när Stig Larsson mot slutet av sin monolog förklarar varför han har skrivit ”Folk på ön”. Orsaken är att det hos författaren finns en befogad rädsla för en snar framtid där den värld som han känner och älskar har gått förlorad. Det rör sig om den gamla insikten om att ingen människa är en ö och att det är för en själv som klockan klämtar. Och på något sätt tycker jag ändå att den insikten hedrar författaren.