Omslaget till Wera von Essens autofiktiva debutroman ”En debutants dagbok” föreställer ett klassiskt porträtt av henne själv och till sitt yttre är boken lätt att missta för en nyutgiven klassiker. Berättarjaget Wera har skickat in sitt manus ”Daimebreven” till förlag och medan hon väntar på svar skriver hon dagbok och är ”trött ändå in i märgen av konstnärslivet i Berlin” där en stor del av boken utspelar sig.

Flera gånger blir jag irriterad och undrar om von Essen skriver medvetet provocerande eller inte. Det är inte alls omöjligt att man ena dagen får en ”slant” (femtio papp) av sin moster för att sedan samla pant på tunnelbanan, eller att man hyr ut sin lägenhet på Östermalm till överpris för att snart deklarera att man ”måste berätta om svälten”, men kanske blir jag irriterad eftersom hon är stolt över misären medan människor som inte har något nästan alltid skäms och inte direkt skanderar ut att de får matlådor av Soc. Men att inte skämmas är väl också ett av överklassens privilegium. (Väl värt att ta efter!)

Det är som sagt inte omöjligt, men det känns som en pose. Särskilt eftersom Wera samtidigt läser Knut Hamsuns roman "Svält" och tycker synd om sin farbror eftersom han har ärvt ett slott, det är ju ”så mycket ansvar”. Det är generellt väldigt många förstärkande i boken. Våningarna och människorna är underbara och fantastiska. Jag väntar på att det ska brista, visa sig vara en fasad, men det händer aldrig.

Wera arbetar några månader på hotell och vill skrika till sina kollegor att hennes pappa minsann växte upp på ett slott. Där händer något, det känns äkta. Hon umgås en del med författaren Stig Larsson och han gör henne mot slutet av romanen besviken genom att inte ta hennes text på det allvar hon önskat. Meningen ”Stig har den där enkla arbetarintelligensen” får mig att må illa, men den känns åtminstone inte falsk.

Många kända kulturpersonligheter nämns och hyllas i boken och stundtals blir jag trött i huvudet som om jag scrollat i ett Facebook-flöde för länge.

Det finns flera litterära föregångare till den här sortens dagboksroman, många nämns också i boken, men jag kommer främst att tänka på lunken i Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Två totalt väsenskilda öden men med längtan efter högre former av gemenskap och viljan att skriva gemensamt.

Negar Nasehs ”Under all denna vinter” gör sig också påmind eftersom det är en annan samtidsroman som på ett helt annat sätt behandlar temat att vilja göra sig fri ifrån en kontrollerande mor.

Det råder ingen tvekan om att von Essen är en långt kommen författare. Och det är synd att posen ställer sig i vägen för en roman som till slut ändå knockar mig med sin tillblivelse.