Varje år lovar jag under en laddad vecka i oktober minst en redaktör att vara standby ifall Haruki Murakamis på en gång mustiga och lätta mix av vardaglig noir och fantasy skulle tilldelas ett Nobelpris, som vadslagningsfirmorna envist fortsätter att föreslå.

Jag är mycket förtjust i Murkamis avslappnade sätt att skapa koncentrerade världar där de fantastiska inslagen aldrig blir mer än vardagliga anomalier, men jag läser honom möjligen som en typisk kritiker, mer som beroendeframkallande brukslitteratur än som presumtivt Nobelmaterial.

Inte för att Haruki Murakami kunde bry sig mindre.

Varken om kritiker eller om några priser. Eller?

Kritiker levererar bara snabba omdömen som de aldrig behöver ta ansvar för, skriver Murakami i den småputtriga essäsamlingen ”Författare till yrket”, som i ett tiotal ganska repetitiva texter bjuder på den japanska superstjärnans tankar om det värv som sysselsatt honom de senaste 35 åren.

Priser är inte heller någonting att bry sig om. De gör varken från eller till. De är bara larv och konformistisk prål.

Ja, vad är väl en bal på slottet? Dötrist och långtråkig. Och alldeles, alldeles underbar.

För att så kategoriskt slå fast att han vänder den litterära världens olika gatekeepers ryggen uppehåller sig Murakami inte så lite vid de omdömen och priser han fått.

Konstaterar nöjt att utländska kritiker förstår honom bättre än japanska och lovar, liksom i förbifarten, att alltid dyka upp om och när han får ett pris.

Det är i de självmotsägande utspelen vi kommer Murakami nära i ”Författare till yrket”, det är egentligen bara här som han lättar på förlåten en smula. I övrigt är han storsint, ödmjuk och galant.

Han drar förstås berättelsen vi redan känner till. Hur han som nästan trettioårig ägare till en jazzbar under en baseboll-match fick en ingivelse att skriva en roman, vilket resulterade i den – debutantprisade – Kaze no uta o kike.

Hur han långsamt hittade sin form och fick ett internationellt genomslag med Norwegian Wood nästan 20 år senare. Hur han fortfarande, för varje ny roman, når fler läsare och adderar mer djup i sina berättelser.

Men berättelsernas kärnor lämnar han därhän. Liksom sin syn på den egenartade magiska realism han gjort till sitt signum.

Tja, man skriver det man måste, helt enkelt.

Texterna är tillkomna som ett slags svar på de vanligaste frågorna Murakami möter från sin publik. Men bara för min egen skull, förstås, skriver han. Och tillägger, lika självfallet, att han så gärna ser att hans råd är till hjälp för unga hugade skribenter.

Receptet som framträder lyder ungefär som följer: var mycket begåvad, läs många böcker och spring fast du inte har lust. Krydda med glädje, sittfläsk och kompromisslöshet mot såväl en oförstående omgivning som självets svagare sidor.

”Författare till yrket” är en självklar pendang till ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”, och har också samma lite tröga men förtjusande uppriktiga grundton.

Böckerna går i grunden också ut på samma sak. Kropp och själ är ohjälpligt förenade. Det är bara att tugga i sig faktum och dra på sig löpardojorna om det ska bli något skrivet. Eller tja, så är det i alla fall för mig, tillägger Murakami i hastig ödmjukhet.

För att sedan addera ett litet påpekande om att han knappast har fel.

Löparboken, liksom reportageboken ”Underground” där Murakami i tegelstensformat utforskar sekten Aum Shinrikyos saringasattack på Tokyos tunnelbana 1995, saknar emellertid det driv som finns i hans skönlitteratur. Det gäller också ”Författare till yrket”.

Det är magiskt, skriver Murakami, att hitta läsare över hela världen. Att känna att man på något sätt kan mötas i boken för att man sitter ihop med rötter som befinner sig så långt nere i marken att de inte går att formulera i ord. Paradoxalt nog blir avsaknaden av just dessa rötter i författarens faktaböcker något av en påminnelse om storheten i hans skönlitteratur.

Har man tur så träffar man en riktigt stor ven och gör en junkie av sin läsare, konstaterar Murkami med ett citat av John Irving.

Det ligger något i det. ”Författare till yrket” är knappast metadonprogrammet Murakamis läsare behöver, men i väntan på nästa riktiga fix håller man tillgodo med vad man får.