Han var utlänning, han var jude och han var socialdemokrat. De tre kardinalfelen fick han lida för, eleganten Harry Schein, som uppstigen från ingenting snabbt tog sig in i den svenska makt- och kultureliten utan att någonsin godtas som riktig svensk.

Om det skriver Per Vesterlund i sin biografi ”Schein”. Och om 1960-talets svenska filmmirakel som framför allt var Scheins förtjänst.

14 år var Harry, denne österrikiske pojke, när han 1939 landsteg i Trelleborg på flykt undan Hitler. Han hade hört folket jubla i sin hemstad Wien när Hitler utan blodsspillan anslöt hans fosterland till Tredje riket.

Artikelbild

| Harry Schein porträtteras i "Schein" av Per Vesterlund, universitetslektor i filmkunskap och medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Gävle.

Och han hade sett judar tvingas skura gatorna med tandborste mitt bland den blundande allmänheten. Vesterlund påpekar hur Scheins hat lyser igenom hans iskalla analys, när han hävdar att ingen diktatur kan existera utan folkets medverkan.

Sagan om flyktingpojken som gifte sig med skådespelerskan Ingrid Thulin och tillsammans med henne blev den ”svenska kulturens nya kungapar” har samma lyskraft som folksagorna om framgång och skönhet.

Bland Harry Scheins vänner fanns Olof Lagercrantz, Artur Lundkvist, Maria Wine, Theodor Kallifatides, Ingmar Bergman och två statsministrar, Olof Palme och Ingvar Carlsson.

Den sistnämnde såg från första stund Scheins ödmjukhet och förmåga att lyssna. Åsa Moberg, en av Scheins partners, har hävdat att han mitt i en mansdominerad värld förmådde lyssna också på kvinnor.

Fram till äktenskapet med Ingrid Thulin 1956 agerade Schein i det fördolda. Men hennes filmstjärnestatus drog ut också honom i rampljuset.

Snart var han kändis och sågs överallt i massmedia med sin vackra hustru eller tidens höjdare vid sin sida. Arrogant och självklar framträdde han i hundratals debatter. Blev avskydd och älskad och periodvis rentav folkkär.

Skrev gjorde han ständigt. Hans filmkritik i Bonniers Litterära Magasin på 1950-talet och hans kolumn i Dagens Nyheter från 1980-talet och framåt gav eko. Ingmar Bergman fullkomligt avskydde hans filmkritik och gjorde elaka porträtt av honom i filmer som ”Nära livet”, där Erland Josephson kläddes ut till en kopia av honom och i "Ansiktet" där Gunnar Björnstrands rollgestalt hade Scheins drag.

Men Schein och Bergman skulle komma att bli nära vänner. Så nära att Schein fick välja filmprojekt åt Bergman.

Ett är säkert. Scheins organisationstalang, kontaktnät och övertalningsförmåga fick hjul att rulla och Per Vesterlund visar hur.

Svenska Filminstitutet, där filmbransch och stat samarbetade, bildades 1963. Den var Scheins skapelse och han blev dess direktör. Redan 1964 hade produktionen av film fördubblats, biljettinkomsterna ökat med 27 procent och exporten med 270 procent.

Schein stred för kvalitet och mot censur och förde en ettrig kamp mot Åsa-Nisse när denne började översvämma svensk tv. Svensk-svenskarna skrek i högan sky till Åsa-Nisses försvar.

14-åringen som vid krigsutbrottet kom till Sverige lärde sig svenska på nolltid, bland annat i Uppsala, där han hamnade på ett boende för judiska flyktingpojkar.

Sedan blev han gymnasieingenjör i kemi och anställdes hos MIBIS (Merkantila Ingenjörsbyrån i Stockholm). Redan som tonåring representerade han med bravur firman i Schweiz och USA och snart ägde han den. Rik blev han när han sålde den.

Vattenrening var hans specialitet. 1952 blev han ordförande i expertkommittén för statliga badutredningen.

Men hans hemliga dröm var, enligt Per Vesterlund, att bli författare. Den enda skönlitterära text han fick publicerad hette ”Sju attityder till K” och kunde 1950 läsas i tidskriften Poesi. K stod för Ingmar Bergmans blivande hustru Käbi Laretei. Henne hade han 1949 en kärleksaffär med beskriven som ”ett halvårslångt förspel och ett misslyckat samlag”.

Per Vesterlund var redaktör för antologin "Citizen Schein" som kom 2010 och som 2017 följdes av dokumentärfilmen med samma namn. Nu sätter han in superkändisen Schein i hans roll i folkhemmet. Ibland känns boken ostrukturerad och tung men bilden av Schein fascinerar. Vesterlund förmedlar inte bara en framgångssaga utan också hur totalt ensam en människa kan vara mitt i medieflöde och kändiskarusell.

Efter sin död 2006 återtog den halvt bortglömde Harry Schein sin kändisstatus. Då uppstod tumult kring hans testamente och hans villa i Danderyd sattes i brand, den han entusiastiskt inrett åt sig och Ingrid Thulin, men som hon nästan aldrig bodde i.