Äntligen, tänker jag när jag får hem boken. Äntligen en riktigt tjock diktsamling som inte är skriven av en man. Det finns någonting uppkäftigt med att bre ut sig över sidorna, att ta sig den platsen i bokhyllorna och i världen.

”Ædnan” är Linnea Axelssons debut som poet, men redan 2010 publicerades hennes romandebut ”Tvillingsmycket” med undertiteln ”en syskonlegend”. Om romanen är en syskonlegend så är ”Ædnan” ett familjeepos; i boken får vi följa två familjer.

Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Ljudmässigt ligger ordet också nära orden för älven (ædno) och moder (ædni). Älven, marken och modern är alla tre centrala teman.

Boken tar sin början 1913 hos renskötaren Ber-Jonà och tar sig framåt genom generationerna fram till 1980-talet och Sandra som frågar sin mamma Lise om hjälp med att sy en kolt i skolan: ”ska jag ha/ runda eller fyrkantiga/ knappar i bältet (…) Eller får man bara/ ha fyrkantiga knappar när man är gift/ Och mamma skakar/ på huvudet:/ –/ Jag vet inte Sandra/ jag kan inte sånt”.

Som syns i citatet är raderna korthuggna och håller ungefär samma längd genom hela boken vilket skapar en fåra av text mitt på sidan som är konsekvent genom hela verket, ett flöde av ord som aldrig däms upp. Jag hade gärna sett att boken var ännu längre, eller att texten faktiskt svämmade över och gick ännu längre in i stunden. För även om boken är tjock så är orden få. Berättelserna är många och de rinner ibland förbli lite väl snabbt. Men detta skapar också en känsla av trängsel bland de luftiga sidorna där många karaktärer vill komma till tals.

Boken talar hela tiden som ett jag, ett jag som rör sig från tid till tid, från kropp till kropp på ett allvetande sätt och tonen är jämn och varierar inte så mycket varken över tid eller beroende på vem som talar. Den är ett flöde av röster, av liv.

En lägenhet i Porjus väver samman Lises liv med Ristins, kvinnan som bodde där innan henne och vars vålnad Lise ser röra sig i rummen eller ligga på utdragssoffan som i en båt – en beskrivning som för övrigt även Ristin använder om soffan.

Ristin har sönerna Aslat och Nila tillsammans med Ber-Jonà. När de får Nila vill Ber-Joná förmå Ristin att lämna ifrån sig Nila som de kallar för ”den svage” till svensken, men hon vägrar och senare blir det i stället Aslat som hamnar hos svensken efter att ha brutit sönder benet. I en passage är det ”Den döde Aslat” som talar: ”Jag var tyngden/ i stenen som ni tog/ med er från kusten/ för att lägga på/ min grav”.

Ber-Jonà och Ristins liv bryts upp av att svensken med Vattenfall i spetsen kommer med sina marknadsintressen och dammbyggen och tvingar bort dem från deras boplatser, stigar och marker: ”Nu var varje steg/ hemåt i hösten/ ett avsked från/ våra liv”.

När Ristin flyttat in i lägenheten på Postgatan skriver Axelsson: ”Utanför fönstret/ stirrar gatlyktans sken/ –/ Konstiga stjärna (…) fäst vid samma/ kablar som lyfter/ upp älvens/ strömmar i luften”. Älvens strömmar är plötsligt tydligt både elektricitet och vatten och rör sig i ett och samma ord.

Man skulle behöva ett familjeträd i början av boken. Det är inte helt lätt att hålla koll på vem som är vem och släkt med vem och hur. Men Vattenfall blir kvar genom hela boken, blir den plats där de fördriva nu får söka arbete. Rolf som är gift med Lise har jobbat vid Vattenfall ett helt arbetsliv och försöker ta strid på arbetsplatsen utan större framgång. Han knyter näven i fickan: ”Vi pratade om/ ledningen och de/ nya på golvet/ –/ Om några år skulle/ vara och tid kännas/ annorlunda/ Vi skulle komma/ till våra liv på nytt/ som två barn/ med pensionen”. Det är imponerande att Axelsson lyckas ge röst åt så skilda karaktärer.

”Ædnan” är en historia om arv som går förlorat. Om ett förtryck som fortsätter och tar sig nya uttryck. Men det är också en historia om att vara en familj. Sandra som ligger på Lise med sina frågor men inte får svar och Lise som går med sina grubblerier och ser hur misstagen upprepas från en generation till nästa.

Stundtals är boken kanske lite väl förutsägbar och plakataktig: ”men om vår/ egen historia stod/ inte ett ord”. Då tycker jag bättre om det lite mer nertonade, som i kapitlet när vi befinner oss hos Nila på Piteå Hospital: ”i matsalen dröjer/ ännu doften av dill”. Det är i det lilla som det stora sker i ”Ædnan”.