Roland Buti är en schweizisk lärare, historiker och författare som med romanen ”Torkans år” introduceras på svenska av lilla Sekwa förlag. Berättelsen tog honom tre år att skriva, detta utan att till sitt format vara alltför omfångsrik. Buti hänvisar (än så länge?) skrivandet till kvällar och helger. Kanske är han också något av en språklig perfektionist; hans formuleringar är ofta utsökt enkla och mycket njutbara. Här måste också nämnas Cecilia Franklins tolkning från franska till svenska, som känns perfekt följsam.

Romanen utspelar sig på landsbygden i den franskspråkiga delen av Schweiz. Här, på en gård i utkanten av en by, bor den trettonårige Gus Sutter med sina föräldrar och sin violinspelande äldre syster Lea. Till persongalleriet hör också drängen Rudy, en avlägsen släkting med en mild form av Downs syndrom, som på gården har kunnat finna sig den plats och den uppgift han nog aldrig kunde ha funnit ute i samhället. Vidare också ett antal djur, och det är bara en av anledningarna till att jag tycker så mycket om den här historien, att även djuren tillåts bli personligheter; den urgamla arbetshästen Babette, Gus’ tama brevduva och vakthunden Shérif som likt en avspisad friare suktar efter Leas uppmärksamhet också när hon tycks ha glömt hans existens.

Tiden är 1970-tal, närmare bestämt 1976. Det är sommar och hela bygden håller på att försmäkta under en kraftig värmebölja med tillhörande torka. Brytningstiden mellan det gamla, småskaliga jordbruket och det nya storskaliga exemplifieras i familjen Sutter där fadern har investerat allt och lite till i ett toppmodernt kycklingstall och 10 000 kycklingar. Men den dallrande hettan tär på både människor och djur. Fadern går helt upp i sitt arbete, och när kycklingarna börjar dö av värmen märker han inte hur hustrun och barnen glider allt längre ifrån honom. När så hustruns vackra och smått exotiska väninna Cécile flyttar in skruvas händelseförloppet alltmer åt mot katastrof – en katastrof som det så efterlängtade regnet, när det till sist kommer, fullbordar.

Allt skildras genom pojken Gus’ ögon. Han driver omkring i omgivningarna med sin upphittade vita – men namnlösa – duva på axeln, tar Babette på promenad, hjälper fadern i kycklingstallet. Av och till dyker Mado upp i hans närhet, pojkflickan vars ganska närgångna uppvaktning Gus finner både frånstötande och lockande.

I sin berättelse förmedlar Roland Buti inte någon undergångsstämning, men väl en känsla av vemod, ibland sorg, över tidens gång och människans litenhet inför såväl elementen och utvecklingen. På samma gång lyser en ömsint humor upp skildringen. Romanen är lätt att ta till sig. Ibland blir den hjärtskärande, som i gestaltningen av Rudy och hans aldrig uppfyllda kärlekslängtan efter en hustru. Men aldrig tung. Och språket – ja, jag säger det igen; vackert, skarpt, exakt och enkelt, präglat av en stark känsla av närvaro i tid och rum. ”Himlen utanför var hård som kartong.” skriver Buti. ”En fågel hade kunnat slita upp den med sin flykt.”