Efter förra livsrapporten ”40 – Constant reader” är Linda Skugge tillbaka med nästa uppdatering i bokform; ”45 – Morbus Addison”.

Vad menas med det? Jo, Morbus betyder sjukdom och Addison tillhör det som kallas ovanliga diagnoser.

Addisons är en kronisk djävulssjukdom där binjurarna inte producerar kortisol som de ska. Obehandlad slår den ner en människa, förlamande trötthet, diarréer, yrsel och hysterisk viktnedgång leder mot döden. Med behandling går den (bra) att leva med, men behovet av kortisonintag är livslångt.

Skugge fick diagnosen 2015. Nja, fick och fick. Hon snarare stred sig till att äntligen få ta rätt prov och därmed rätt diagnos och behandling.

Hennes ögonblicksskildringar av oändliga vårdkontakter är hårresande. Du är 100 procent frisk, får hon höra. Hon kan knappt stå upp. Äter nästan jämnt, och dricker dessutom näringsdrycker. Ändå rasar hon i vikt. Inte konstigt om du får diarré om du bara äter flytande föda, säger läkaren. Fast hon just sagt att hon både äter mat och bälgar i sig näringsdryck.

Du är 100 procent frisk…

Nu har vi ju inte hört andra sidan. Addison är en ovanlig diagnos. Och läkarna kanske såg henne som allmänt jobbig och krävande, psykiskt instabil. Men Linda Skugge har en poäng när hon påpekar att då borde hon väl fått hjälp med sin förmodade depression.

I sanning en rejält upprörande vård-vägs-skildring.

Dessutom, som väntat, rappt och riktigt, riktigt välskrivet. Skugge har valt alfabetsformen, och börjar alltså med A och skriver några korta stycken under respektive bokstav boken igenom. På så vis får man hoppa hit och dit tillsammans med författaren och läsa de mest oväntade stycken om allt från Grogghagga till Woolf, Virginia. Ofta med fokus på sjukdomen och de förfärliga symptomen, men inte alltid.

Linda Skugge är inte nån gullig författare som följer mallen med problembeskrivning, crescendo och sen ett ljus på slutet. Nej, det är ingen uppenbar tröstebok för alla medmänniskor som lever med sjukdom. Eller också är boken just det, fast på ett djupare plan. Skugge vill få medkänsla, hon vill bli sedd – med sina besvär!

Jag får erkänna att en del kapitel lämnar mig lite utanför med alla sina litterära och kulturella referenser. Skugge (född 1973) tillhör generationen som kunde nörda ner sig totalt i popmusik, ju smalare band desto bättre. Ja Kurt Cobain fattar jag ju såklart, Skugge tror att han mådde så illa för att han egentligen hade Addison.

Liksom Jane Austen, som lär ha dött av sjukdomen vid 41 års ålder, och John F Kennedy. Man kanske förstår vidden av Skugges lidande då hon kan skriva så här under J: ”Ibland tänker jag att JFK i hemlighet lejde Lee Harvey Oswald att skjuta honom eftersom han mådde så fruktansvärt dåligt.”

Men handen på hjärtat, blir det inte tjatigt med illamåendet och vårdsökandet? Dåliga ekonomin, allt hon skulle vilja göra om hon orkade. Jo, det finns en sån risk, men så snart den smyger på så kommer det nåt nytt och oväntat.

Och namnen jag först inte hade kläm på sitter jag nu och roar mig med att googla.

Linda Skugge, om ni minns, slog igenom som krönikör i Expressen som 20-åring. Provokativ. Självutlämnande. Men det var då, sen dess har hon skrivit en rad böcker, Sveriges mest populära blogg, varit med och startat egenutgivningsförlaget Vulkan och jobbat som översättare. Hon är fortfarande självutlämnande – men sin familj håller hon totalt undan. Ytterst sympatiskt.