Inte sällan tycks byggandet av nya vägar och järnvägar vara arkeologernas bästa vän. När grävskopan och därefter spaden sätts i jorden börjar marken berätta om vad som en gång hände där och då. Så var det 2013, under arbetet med en ny järnvägstunnel på Ostkustbanan mellan Uppsala och Gävle, när arkeologerna fick en möjlighet att utforska en bygd som man visste var full av spår efter människor som levt här i ett par tusen år, men som trots det var förvånansvärt sparsamt utgrävd.

Det man fann var spektakulärt. Tydliga spår efter en jättelik forntida (600 e.Kr.) hall på många hundra kvadratmeter, en hovjuvelerares verkstad, och inte minst det så kallade stolpmonumentet; två stolprader om vardera 862 respektive 725 meter som stod i vinkel mot varandra. Ingen vet riktigt vilket syfte monumentet hade, men Kristina Ekero Eriksson kallar det unikt i nordisk arkeologi.

Man påträffade också resterna av ett kungligt stuteri, där en mängd hästar föddes upp för att bli riddjur, matdjur och offerdjur.

Som väl de flesta vet från skolans historielektioner var Gamla Uppsala sveakungens säte i Svetjud, landet där svearna bodde. (Sverige som land fanns ännu inte.) Ting hölls där och tvister avgjordes, krigsstrategier och allianser diskuterades i hallen, och där ordnades de stora bloten där djur, och även människor, offrades för att blidka gudarna. Enligt historikern Adam av Bremen offrades här under det med nio års mellanrum återkommande Distingsblotet nio djur och nio människor under var och en av festens nio dagar.

Men långt innan dess, ca 2 300 år innan stolpmonumentet byggdes, kom de första människorna till det blivande Gamla Uppsala-området, då ett havs- och ölandskap nyss befriats ur inlandsisens grepp. Så småningom etablerades här tätt liggande byar som, menar Kristina Ekero Eriksson, högst troligt försörjde någon slags herreman eller härskare med överskottet från sina gårdar.

Kristina Ekero Erikssons vackra och rikt illustrerade bok är mumma för alla historieintresserade; lättläst, fångande och fantasieggande läsning om de människor som gått före oss på jorden. Den förmedlar den svindlande känsla som utgör insikten om att varje dag, varje timme i historien var för dessa människor precis lika verklig som våra liv är i dag. Trots allt som förändrats levde de under samma himmel och samma sol som vi.

Så småningom, under 400–650 e.Kr. kom bebyggelsen att förflyttas alltmera mot nuvarande Vattholmavägen i Gamla Uppsala.

Det dagliga livet var hårt och ofta våldsamt. Till exempel kunde begravningar urarta till rena blodbad, där djur och människor lades på likbålet tillsammans med den avlidne.

Man hade också att hantera en klimatkatastrof, långt, långt innan ordet var uppfunnet. Mellan år 536–540 skedde två stora vulkanutbrott på jorden, vilka orsakade global nedkylning med hungersnöd. Borrkärnor från grönländska glaciärer bekräftar att stora mängder svavel fallit dessa år. Detta väcker tankar om vår egen sårbarhet. Den stora vulkanen i Yellowstone i USA ligger som bäst i startgroparna för att när som helst få ett enormt utbrott. Vad händer med oss då? Ja, garanterat mera än lite störningar i flygtrafiken, som vid utbrottet på Island här om året.

Ekero Eriksson skriver att kanske så många som 50 procent av jordens befolkning gick under på grund av klimatkatastrofen. Dock har inga direkta spår efter katastrofen hittats i Gamla Uppsala, som var något av ett elitsamhälle.

Fattigare bygder kan ha avfolkats helt. Trädens årsringar är deras tysta vittnen.

Det är alltid fängslande att se vilka bilder från det förflutna som den nutida vetenskapen kan teckna också utifrån ganska sparsamma fynd. Så berättas i boken till exempel hur arkeologerna utifrån fynd i en brunn med segment från 600-talet kan se vilka träd, örter och gräs som växte där och då. Fram träder bilden av ett landskap präglat av betesmarker, bostäder och gravfält – flera tusen gravar har troligen funnits omkring kungshögarna, men förstörts av jordbruk och grustäkt.

Liksom med titthål in till det förflutna berättar författaren om en mängd detaljer, levande och färgrikt, som präglat trakten under vendel-, vikinga- och tidig medeltid. Visst, mycket i texten handlar om spekulationer; ”kan vara”, ”möjligen”, ”tänk om”. Så måste det nog få vara. Kristina Ekero Erikssons bok är inte desto mindre en guldgruva.