“Man känner bättre när man vet mer.”

De orden av den åländska författaren Ulla-Lena Lundberg kommer för mig när jag läser litteraturprofessorn Anders Cullheds tjugosex essäer – eller som han själv föredrar att skriva “essayer” – om sin högst personliga litterära kanon som omfattar verk från flera tusen år.

Utan något som helst mästrande visar han nämligen hur litteraturhistoriska kunskaper kan berika läsupplevelsen, han sammanför sina författare, han får dem att, som han själv uttrycker det, “tränga ihop sig en smula, som om de alla – bildligt talat – bodde i samma stad”, han låter dem “ta en paus från glömskan” genom att samtala med varandra. I en essä om vanitas, alltså fåfänglighetsmotivet, finns den finlandssvenska modernismens portalgestalt mellan Rydberg och Tegnér, men i vidare mening får hon (som Cullhed själv påpekar) också samtala med Sor Juana, nunnan och poeten som levde på 1600-talet i det vi idag kallar Mexico City och som förekommer i en helt annan essä som handlar om barockens feminism.

Pedagogiskt imponerande är essäerna om begrepp som inte nödvändigtvis är självklara för alla och envar: “vanitas”, “trop”, “den höviska kärleken”.

Cullhed klargör betydelsen utan nedlåtenhet, liksom i förbifarten – precis som den skick-liga essäisten bör – och han exemplifierar brett och inspirerande.

Lättast på hand, ja, rentav lekfull förefaller han mig i essän om den finlandssvenska poeten Tua Forsström, den enda levande författaren i samlingen och därmed nu kanoniserad. Med all rätt, vill jag skynda mig att tillägga.

Mest omedelbart berörd blir jag ändå av några rader i essän om diktarna och spanska inbördeskriget, nämligen citat ur W H Audens dikt “Spanien 1937”, bönen till det som (kanske) är en gudom: “Grip in. O, stig ner som en duva/eller en rasande far eller en mild ingenjör, men stig ner!”

Ungefär så är vi många som bett under de många år som kriget i Syrien har pågått. Och vi lär också kunna instämma i Audens bittra slutsats: “Historien kan bara beklaga/de besegrade men ger varken hjälp eller nåd.”

Och kanonbegreppet? Ja, Cullhed vänder och vrider på det med stor skicklighet, han konstaterar att klassiker får kämpa för sin existens, de blir inte klassiker för att nån snorkig smakdomare har avgjort saken åt oss.

Men eftersom den litteratur de unga möter i klassrummet har en så stor betydelse tycker han att man gott kunde sätta upp en för skolor rekommenderad, mångsidig lista över de verk som betytt mest.

“Det behöver inte vara märkvärdigare än så,” konstaterar han lugnt.

Själv håller jag med.