Han är en av våra mest folkkära skådespelare. Kanske såg ni SVT:s dokumentär om hans liv nyligen? Nu, åttiofyra år gammal, ger Sven Wollter ut sin andra roman.

På försättsbladet finns en i all sin enkelhet rörande dedikation. ”Till alla de mina”, står det. Bara så. Ingen nämnd och ingen glömd. De fyra små orden uttrycker en innerlighet som griper mig.

Berättelsen – som egentligen är två berättelser som griper in i varandra – tar sitt dramatiska avstamp i Nobelnatten 1949. Det är mörkt och det är kallt. I ett trävarumagasin vid Sickla strand i Stockholm ligger direktören för Hallmans trävaror AB, Erik Olsson Hallman, och dör. Framför honom står hans städerska, Brita Kristina Jakobsson; i hennes händer en meterlång rundhult av trä.

Hon hade bara försökt freda sig från ett våldtäktsförsök från sin påstrukne, just från Nobelfesten komne arbetsgivare. Hon hade inte slagit så hårt. Eller hade hon?

I panik gömmer hon kroppen och skyndar hem till sin lilla dotter. Dagen efter försöker hon sopa igen sina spår. Det dröjer också innan kriminalinspektör Axel Larsson, som får ta hand om mordutredningen, börjar misstänka Brita. Men snart följer år av skräck för upptäckt, år på flykt. Att ingen skulle tro på hennes berättelse om hur hon handlat i självförsvar är givet. Det här är männens värld.

Sex år tidigare, 1943, har Brita kommit från Ådalen till Stockholm, på tandemcykel med sin bästa vän Evelina. Tillsammans har de upptäckt staden, med god hjälp av urstockholmaren Sten ”Knotan” Nilsson som Evelina senare gifter sig med. Det är krigstid och svårt med försörjningen. Men de är unga, och ”livet låg där som en nykrattad grusgång genom en lummig park utan slut”.

En tid lever Brita tillsammans med Tobbe, som hon först träffat på resan till Stockholm. Tobbes hår är lika rött som hans samhällssyn. Han är en visionär som har svårt att inordna sig i ett stilla vardagsliv som står i bjärt kontrast mot den tillvaro av absolut gemenskap som han i politisk naivitet så hett längtar efter. Hans stora drömmar står i vägen för hans förmåga att inse värdet i det han faktiskt har här och nu.

En dag är han borta.

I romanens andra del introducerar författaren sedan ännu en Brita Christina. Hon heter Renat i efternamn, lever mellan 1684 och 1735 och är en faktisk historisk person ur skånsk högreståndsmiljö. I jagform får läsaren följa hennes resa när hon följer sin man i fält österut. Efter det svenska nederlaget i Poltava hamnar hon i mångårig rysk fångenskap präglad av svält, armod och oändliga vandringar, först till Sibirien och sedan till Centralasien för byggandet av en garnison på en plats där det sägs finnas guld. Då anfaller kalmuckerna och Brita och övriga svenskar tillfångatas än en gång.

På slingriga vägar kommer hon dock så småningom att åtnjuta en ytterst privilegierad tillvaro vid det torgutistiska hovet. Under åren efter makens död, i komplikationer efter en benamputation utförd med vodka som enda bedövningsmedel, hinner Brita avverka flera äkta män som en efter en dör. Hon är en kroppslig och pragmatisk kvinna, och tycks inte sörja särskilt djupt eller länge. Snarare än som ett tecken på lättfärdighet ska nog detta tolkas som en bild av hur livet såg ut där och då; döden var ständigt närvarande. För livslångt sörjande fanns ingen plats.

Båda dessa Britor är starka kvinnor som förmår hävda sig i en patriarkal värld. Trots att de är så olika beträffande bakgrund har deras livsöden flera gemensamma nämnare. Också Brita Christina möter en rödhårig man med stora sociala visioner som, trots att de aldrig lär känna varandra, etsar sig fast i hennes sinne. Och precis som sin sentida namne fredar sig Brita Christina vildsint när en man försöker förgripa sig på henne.

”Britas resa” är en berättelse som ofta skiftar perspektiv och vindlar sig fram genom tid och rum. Än lotsas läsaren med författarens röst genom Britas och Evelinas äventyrliga resa till storstaden på 1940-talet, än är det Brita Christina Renat som på 1710-talet lär adliga ryska damer att virka, än Brita Jakobssons dagboksanteckningar, än författarens egna inflikade minnen.

Låter det rörigt? Det är det faktiskt inte. Allt hålls samman av en trygg och kompetent berättarröst. Genom hela romanen passerar historien revy, från de svenska krigsfångarnas situation på 1710-talet till 1900-talets början och ”Amaltheamannen”, vidare fram till skotten i Ådalen 1931 och till den så kallade Haijbyaffären i början av 1950-talet.

Som en röd tråd genom hela romanen löper det socialistiska arbetarperspektivet, och kvinnoperspektivet.

Sven Wollter är väl påläst, och berätta kan han. I ”Britas resa” levererar han historiekunskaper, tidsfärg och läsglädje. Men kanske mer än något annat är romanen en hyllning till kvinnan, till kvinnors vänskap och till kvinnors kraft.