Tio år efter sin bok ”Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen” vandrar Ingela Lind på nytt i den berömda konstnärskretsens spår. I ”Ta sig frihet – Bloomsbury, Indien och konsten att leva” tar hon återigen vara på det fria och lekfulla, eller det som hon kallar för ”den mjuka modernismen” hos konstnärs- och författarkretsen kring Virginia Woolf.

I korta men informationstäta kapitel får läsaren på nytt möta alla de i dag legendariska Bloomsberries, som de också kallas, från Virginia och Leonard Woolf, konstnärerna Vanessa Bell och Duncan Grant till historikern Lytton Strachey, ekonomen John Maynard Keynes och konstkritikerna Roger Fry och Clive Bell. Här finns också personer som var av betydelse för gruppen: från dess viktigaste inspirationskälla filosofen G.E. Moore till författaren E.M. Foster, konstnären Dora Carrington och vidare till den excentriska mecenaten Lady Ottoline Morrell – och så till Virginia Woolfs kärlek och inspiration, författaren och trädgårdsmänniskan Vita Sackville-West med flera.

De läsare som redan intresserar sig för Bloomsburykretsen kommer att känna igen det mesta, men för alla andra är ”Ta sig frihet” en utmärkt introduktion. Med sin djupa kunskap om Bloomsbury varvar Ingela Lind biografiska kapitel om de olika personerna inom och runt kretsen med avsnitt om gruppens skiftande konstnärliga och privata konstellationer. Hon visar hur allting som de gemensamt och på var sitt håll skapade samt det privatliv de levde konsekvent följde idén om individuell frihet, vänskap och dialog samt om ett liv där sanningen söktes i det vackra.

Artikelbild

| Bloomburygruppen var ett kompisgäng med en alldeles egen idévärld. Här syns Roger Fry, Clive Bell, Duncan Grant, Lytton Strachey, Saxon Arnold Sydney-Turner och Vanessa Bell.

Som Lind skriver sökte de ”en balans mellan förnuft och känsla” och hyste en tilltro till människan och framtiden. Hos denna vänkrets som aldrig blev en rörelse eller strävade efter en gemensam programförklaring var det mesta radikalt för sin tid. Syskonen Thoby, Vanessa, Virginia och Adrian Stephens flytt till en egen lägenhet vid 46 Gordon Square i Bloomsbury år 1905 ser Lind som ett brott med viktorianismen. Lika radikal var den nakenhetens, det fria konstuttryckets och det fria kärlekslivets Arkadien som gruppen senare skapade på Vanessa Bells lantegendom Charleston.

Som bokens titel antyder nöjer sig Ingela Lind inte med gruppens traditionellt omtalade inspirationskällor. I stället vänder hon blicken mot den indiska kulturens påverkan på det brittiska samhället under kolonialtiden. På så vis nyanserar hon synen på de olika medlemmarnas konst och författarskap, samtidigt som hon problematiserar den tidens koloniala exotism. Jag å min sida hade även gärna läst om de impulser som via de judiska migranterna i Whitechapel nådde gruppen från östra Europa. Här menar jag särskilt konstnären Mark Gertler, en i gruppen ”Whitechapel Boys”, vars ömsesidigt inspirerande kontakter med Bloomberries beskrivs i Sarah MacDougalls essä ”Borderland to Bloomsbury”.

”Ta sig frihet” är en mycket personlig bok. Ingela Lind tar spjärn i denna lösa sammanslutning av frihetsälskande, samhällsengagerade och intellektuellt fria idealister för att med oro skriva om vår egen tids växande hot mot demokratin, freden och det fria samtalet. Hon söker paralleller mellan å ena sidan vår tids ”hetsiga nymoralism” och ”lika hetsiga nyprimitivism” och å andra sidan den hårda och dogmatiska modernism som på trettiotalet körde över konstnärsgruppens lekfulla, experimenterande och pacifistiska världsbild.

Inte heller i denna pessimistiska syn på vår egen tid är ”Ta sig frihet” ensam. Problemet är att alla dessa dystopiska bilder och historiska paralleller som vi nu översvämmas av riskerar att i längden försätta oss i ett slags deterministisk handlingsförlamning. Just därför behöver vi i dag mer av Bloomsberries tro på att människan kan bli bättre.

Ingela Lind håller sig i första hand till Bloomsburykretsens idévärld och till den alltigenom positiva bilden av medlemmarna. Av deras grå, ofta ekonomiskt ansträngda och slitsamma konstnärsvardag får vi bara glimtar och några eventuella kontroverser med andra konstnärer och författare omnämns inte.

Detta oavsett är Linds bok en uppslukande lektyr i en bedårande vacker förpackning. Fler källhänvisningar eller en lista med tips på vidareläsning hade dock varit av godo. Såväl formgivningen som bildmaterialet är så tilltalande som böcker om Bloomsberries brukar vara, vilket också gör ”Ta sig frihet” till en stark visuell upplevelse.