17-årige Kimmie bor med sina föräldrar och två yngre syskon i ett slitet brukssamhälle någonstans i Östergötland (filmen är inspelad i Norrköping). Livet är fattigt, mamma sjuk, kronofogden hotar ta huset och pappa är kriminell och ska snart in på kåken för att avtjäna straff för narkotikaförsäljning. Han vill att Kimmie ska sköta narkotikaaffärerna under de 16 månader han sitter av sitt straff, han vill att den mjuke sonen ska tuffa till sig och bli brutal.

Men Kimmie vill inte – han ser en annan framtid, symboliserad av jämnåriga Jonna, som försöker få honom att följa med henne till Västerås och möjligheten till ett vanligt jobb.

Samtidigt drivs Kimmie av sin kärlek till sina småsyskon. Om han lämnar, vad kommer att hända med dem? Kommer huset att säljas, kommer syskonen att tas om hand av socialen? Det är detta som är den drivande storyn i ”Goliat”, ska Kimmie kunna staka ut sin egen framtid eller ska han låta sig dras in i kriminalitet tack vare sin kärlek till familjen?

Artikelbild

Kimmie har ett mycket nära band till sin lillasyster Sara i ”Goliat”, vilket gör det svårt för honom att bryta med familjen.

Visst, vi har sett det här förr, det finns till exempel gott om likheter med storyn i ”Gudfadern”. Och visst är ”Goliat” ibland rätt förutsägbar, det går att gissa sig till vad som ska hända. Detta uppvägs dock av filmens autenticitet, av dess skildring av skitiga och nergångna miljöer och av Gösta Reilands briljanta foto (det känns ibland som om vi befinner oss i en mörkare variant Lars Tunbjörk-land).

Och så skådespeleriet, förstås. Alla är amatörer, hittade av Grönlund under ett långt och mödosamt arbete. Jag vet inte hur han gör för att fram det äkta i dem, men det är mästerligt. Här finns inte en falsk tonart, allt känns äkta, som en bit utskuren ur livet.

”Goliat” är definitivt en av höstens bästa svenska filmer. Rå, skitig, mörk, brutal – och väldigt bra. (TT)