Vallmo och ginst lyser medan stanken från hästliken kväver krysantemumdoften i Anna Jörgensdotters nya roman ”Solidärer”, hennes närgångna skildring av 1930-talets inbördeskrig i Spanien.

Magin i hennes ord innefattar också Gävle, Joe Hills stad.

Där går Klara havande med barnet till Ingemar, som är en av krigets frivilliga. Levande och rasande och utsatt ställs hon mitt framför en.

Boken bygger på ord författaren fångat upp från svenskar som frivilligt deltog i kriget i Spanien.

”Det var de förtryckta som reste och slogs. Från andra länder kom intellektuella, men inte från Sverige.” Så säger en av bokens återvändare från kriget.

Syndikalisten Ingemar är huvudperson. Den där mamman han hade, tvivelaktig kan man ana, lyfte honom ibland upp i sitt knä.

Sedan dog hon alldeles för tidigt. I Spanien, då kriget krympt till en fråga om liv och död, frågar han sig om han hade rest ifall hon levat.

Klara miste han också innan han for, så ingen fanns som väntade på honom. Henne dansade jazzfantasten Hellgren iväg med, Hellgren som kunde steppa.

Herregud, vad hon är skicklig på att teckna levande porträtt, Anna Jörgensdotter!

Hellgren blir man rent kär i, denne arbetslöse, hetlevrade unge man som klipper till nazister, men är skör som glas inombords. Underbart antyder författaren hur han älskar barnet som han vet inte är hans genom att göra vardagens kärlekstjänster åt Klara.

Men det är inte tröst Klara vill ha, denna 24-åring som lusläser tidningarna och smiter till Centralhotellet med två progressiva väninnor på lördagarna, medan Hellgren och hennes mamma passar dottern. Där trånar hon efter en snygg mc-cyklist fast det är Ingemar hon älskar.

Jörgensdotter kopplar samman Ingemars liv med den verkliga historiska personen Joe Hills, Gävle-pojken som åkte till USA, blev arbetarkämpe och poet och sköts för ett mord han troligen inte begått.

Hon låter Ingemars födelse sammanfalla med Joe Hills död och drar paralleller mellan deras kamp för en rättvisare värld.

En sommardag 1936 bland allt snack om solidaritet, drabbas Ingemar av tanken: ”Vi måste börja dö för varandra”.

Så blir det Spanien. Där marscherar Franco och arbetarna har rest sig.

I Gävle talar Elsie Ottesen-Jensen om födelsekontroll. I Boulognerskogen, stans park, ler Klara när Ingemar pratar om Hitler. Han blir vansinnig. ”Jag ler väl inte åt honom heller”, säger Klara.

Åh, Anna Jörgensdotter, du är underbar när du fångar de där oskuldsfulla unga mänskorna på sin filt bland bakelser och demonstrationståg, i en park likadan som den som på 1930-talet fanns i varje svensk stad. De är mitt i kärleken och begriper det inte.

Intensivast är dock avsnitten om Spanien.

Där finns Conxa, en ung kvinna med en 5-årig son. Hon har fötts upp på syndikalism. Hennes far var med att bilda CNT, de spanska arbetarnas anarko-syndikalistiska centralorgan. När hon i krigets slutskede hämtat sin bortlämnade utmärglade pojke och känner hans hjärta picka mot sitt, blixtrar tanken till: ”Du har väl inget hjärta, Conxa”.

Men sitt hjärta gav hon åt en poet som räckte sitt gevär till henne, när de båda sprang för livet undan fascisterna. De återsågs aldrig, men Conxas och Ingemars vägar korsas och ett kort ögonblick får han uppleva att någon väntar på honom.

Omnämnandet av poeten är typexempel på den antydningarnas och associationernas teknik Anna Jörgensdotter använder. Han skulle kunna vara Garcia Lorca, som mördades av fascisterna i krigets början. Men så knuffar hon bort verkligheten ur fiktionen genom att nämna att han kom från Girona och dess poet var en 1200-talsskald.

I samma anda anger hon till exempel inte att den Sandels som kallar frivilligas krigande i Spanien för ”heroiskt oförnuft” är Sveriges utrikesminister. Och det är rätt.

För vad hon vill åt är inte fakta utan blodet och stanken och skräcken och döda kvinnor och barn i rader med en namnlapp runt stortån.

Hon vill visa hur den namnkunnige republikanske befälhavaren Buenaventura Durruti höjde pistolen och sköt en 15-årig pojke som vägrade avsäga sig fascismen, hur stalinister torterade trotskister fast de stred för samma sak och hur de frivilliga inte bara ingöt nytt mod hos sina spanska kamrater utan också göddes av tron på sitt hjältemod.

Som beskrivning, både av 1930-talets Gävle och av det samtida Spanien med dödssiffror och förstörda städer och den ryska anarkisten Rosa Goldman skymtande, är romanen ett intressant tidsdokument.

Men det är inte där magin ligger, utan i återgivandet av människan med sina illusioner och sitt hopp, sin urkraft och sin förtvivlan och sin urbota oförmåga att fatta någonting.