Det är något särskilt med den här boken. Något uppiggande, utmanande och på samma gång vemodigt som gör att den biter sig fast.

Åsa Mobergs välskrivna självbiografi berättar inte bara om en sällsynt intressant kvinnas liv, med arbete, kärlek och sorger. Det är också en historia om 68-vågen.

”Tidsandan” är ett ord som återkommer. Tidsandan som sätter familjen i skamvrån, som gör uppror och revolt, som till och med hyllar våld men som också får upp ögonen för natur, miljö och jämställdhet.

Åsa Moberg som fyller 70 i höst växer upp i en genuint borgerlig familj på Lidingö. Pappa är advokat, mamma hemmafru som sedan startar Stockholms Musikpedagogiska Institut.

Åsa och de två bröderna uppfostras med kultur och god kvalitet. Allt ska ha kvalitet. Tv är underhållning, underhållning är dåligt. Hon får lära sig skillnaden mellan olika sidentyger, att lyssna på klassisk musik, läsa goda böcker…

Hon avskyr det mesta, gör uppror, hatar sin mamma, flyttar hemifrån som tonåring, hoppar av gymnasiet, blir ihop med en dubbelt så gammal man, fotografen Tor-Ivan Odulf. De bor i en liten stuga utan toa på Söder.

Hon slår snabbt igenom som ung krönikör i Aftonbladet. Ett tag är hon överallt, i den enda tv-kanalen, i debatter, i spalterna. Vid 22 är hon nästan utmattad! Alla vill ha henne.

Det här är en rik bok om en spännande tid. Men det som griper mig allra mest är Åsa Mobergs klarsynta uppgörelse med sig själv. Och tiden.

Hon ångrar det där mammahatet, att hon vägrar fira sin mamma på hennes födelsedagar. Allt sånt är förkastligt borgerligt. Inte ens 60-årsdagen går hon på, trots att mamman straxt efter dör i leukemi. Den här raden är rent hjärtskärande: ”Jag tror att jag bidrog till hennes alltför tidiga död”.

Men hon sätter också in sig i ett sammanhang: ”Femtio år efter mitt mammauppror kan jag uppfatta mammahatet som en modernisering av månghundraårigt kvinnohat. Det är sorgligt att konstatera att jag själv blev en av tiotusentals unga som drogs med i den rörelsen”.

Nu gläder hon sig åt att många offentligt tvärtom hyllar sina mammor som kvinnliga förebilder.

Men familj- och mammahatet är inte allt hon nu omvärderar. Till skillnad från många mer radikala kamrater gick hon med i mjukvänsteralternativet Socialdemokraterna 1972, men:

”Ändå var respekten för Maos Kina fortfarande stor. Där fanns jämlikhet. Landet var fattigt men tillgångarna fördelades rättvist. Kan vi verkligen ha trott det? Jag trodde det. Vårt svenska parlamentariska system var allmänt föraktat”.

Hon påminner också om våldsromantiken. Det sanna proletariatet skulle avvisa ”akademikernas lösningar” och satsa allt på ”den våldsamma kampen”, enligt en kampsång från 68-tiden.

Hon jämför till och med den tidens revolutionsromantik med unga av i dag som lockas att resa och slåss för IS. Säkert magstarkt för en del, men jag tycker att jämförelsen är tänkvärd.

Återigen är hon självkritisk:

”Vi hade ingenting av den bakgrund som brukas anges som en förutsättning för våld. Vi var uppvuxna i trygga, borgerliga hem, vi hade utbildning (utom sådana avhoppare som jag förstås). Upproret utgick från universiteten. Vi hade allt”.

Tro nu inte att Åsa Moberg är en sådan gammal vänsterskribent som ångrar allt, och plötsligt tycker tvärtom. Nej, nej, hon är mer komplex än så. Hon resonerar mer än hon dundrar. Jag uppfattar däremot att hon lyckats undvika den sjuka vi kvinnor ofta lider av: Att vilja vara till lags.

Hon är fortfarande motståndare till kärnkraft, hon försvarar naturen och miljön, hon är en feministisk förebild. I många sammanhang är hon enda kvinnan, tuff, orädd, påläst till tänderna. Respekt!

Dessutom är hon genom hela livet flitig som en myra, skriver tv-krönikor (föraktad genre då), sexrådgivningsspalter (lika föraktat), böcker, översätter Simone de Beauvoir… Hon bor långa tider på en liten ö i en sjö i västra Dalarna, helt avskilt från storstadslivet men i samklang med islossningen och norrskenet.

Möjligen kan man klaga på namndroppandet. Många känner man igen – Birgitta Stenberg (nära vän), Magnus Uggla (deras mammor umgicks, kallar hennes familj vidrig i sin krogshow…), Harry Schein (hemlige älskaren) … andra storheter från intrigerna på Aftonbladet är mer bortglömda. Men det är bara att göra som Åsa Moberg själv säger att hon lärt sig – flyta med.

Sist berättar hon att hennes man märkt att hon ibland får lite svaj med minnet. ”Jag hoppas att Bror och jag får leva länge och att jag får behålla så mycket av min minneskapacitet att jag så småningom kan skriva en andra del”.

Det hoppas jag med.