Konsertrecension Det var sparsamt när Norrköpingssymfonikerna bjöd på musik av Schnittke, Mozart och Sjostakovitj. Återhållet, slankt och med en portion sinnlighet.

Dmitrij Sjostakovitj ”Symfoni nr 15”, hans sista, karaktäriseras av en enkel textur, intensitet och allvar. Lettiske dirigenten Andris Poga tunnade ut klangerna och släppte fram de sköra melodilinjerna i soloviolinen och solocellon. Trombonerna lockade med sorgesång och melankoli. Allt detta som en kontrast till de mättade körerna i blecket.

Kanske är detta, tillsammans med de fyra stråkkvartetterna, något av ett avslut för den 64-årige komponisten fyra år före sin död. En icke-programmatisk symfoni till skillnad från flera av hans tidigare verk.

Poga började rytmiskt och reaktionssnabbt, och plockade på så vis fram en dynamisk klangbild inte helt utan humor. Lånade musikcitat passerade revy, bland annat musik ur Rossinis uvertyr till Wilhelm Tell.

Om den tredje satsen kändes aningen spretig tog lekfullheten över i den avslutande delen. Men fortfarande starkt återhållet och med en utdöende känsla som om tiden var i upplösning.

Tobias Ringborg var solist i Mozarts ”Violinkonsert nr 4 i D-dur”. Med teknisk elegans pratade han fram solostämman. Ibland inåtvänt, stundtals i berättartagen. Hans musicerande är välartikulerat, i den långsammare mellandelen som ett ömt samtal, men hela tiden avskalat.

Speciellt uppskattade jag hans improvisatoriska touch och stora dynamiska känslighet. Och visst hördes det även lite spelmansmusik.

Alfreds Schnittkes ”Svit i gammal stil för orkester” inledde konserten. Flödande kammarmusik utan större friktioner.