Visst är det något av ödets ironi att musikalen om en kvinna har urpremiär just detta år! Detta år när kulturmannen Ingmar Bergman hyllas på 100-årsdagen av sin födelse. Men det är nog mera fråga om en slumpmässig fullträff mot bakgrund av de 4 - 5 åren som föreställningen växt fram via workshops och processarbeten. Broadway-metoden gav full utdelning. Allt sitter perfekt premiärkvällen. Timingen, koordinationen, instuderingarna, regin, musiken och all teknik! Allt har sin rytmiska puls och energi. Allt flyter på som om ensemblen spelat veckovis. Sångerna växer fram organiskt ur dialogerna. Och texterna är mycket bra.

Första akten har en munter ton, medan den andra har en mera vemodig karaktär. Och det är välbetänkt och högst motiverat för att ge djup åt handlingen och huvudpersonens alla val och kval i livet. Karin Oscarsson gör en imponerande insats som Ingrid Bergman. Hon är med på nästan varje scen. Hennes sångröst är både mjukt känslig, rikt varierad, skarpt vass och kraftfull när det behövs för uttrycket. Och så upplever man i princip alla sångare. Det är tryck och intensitet i de flesta nummer. Inte minst har Rosselinnis rollinnehavare Niklas Riesbeck ett himla ös i pipan när han drar på. Han är också roligt sprättig vid första entrén som kavaljer och förförare à la Italiano.

Men passionen mellan stjärnregissören och Ingrid borde ha visats mer övertygande. Passion av samma halt och kaliber som Maria Möller skapar i sina heta och glödande sånger.

Artikelbild

Som dramaturgisk kontrast till många komedienn-scener finns också den existentiella fördjupningen och svarta allvaret. ”Jag föddes i en kamera, lever i kameran och ska dö i en kamera”, säger Ingrid via sin persona Karin. Hon blir portad och skandaliserad i Hollywood för sin kärlek med Rossellinni och de tre barnen. Då utbrister hon: ”Om jag varit man, hade det varit annorlunda”. Självklart.

Hela problematiken i yrkeskvinnas roll är skickligt hanterad på scen. Motsägelserna, kluvenheten. Konstnärlig och mänsklig gestaltning iscensätts här fullödigt och mättat. Vi känner för alla kvinnor i slutfondens oändliga porträttmontage.

”Camera” bekräftar ännu en gång en tydlig tendens under åratal på Östgötateatern. Där misslyckas man inte med en musikal. Tvärtom, nästan alltid succé. Här har man dessutom enastående förnyelse och entusiasm genom sitt professionella samarbete med Smålands Musik & Teater. Applåder!