Wallenbergsalen Linköping 20/11

Vilken bra idé att tillägna konserten Ella Fitzgerald, ”the first lady of song”. Inom sitt område tycker jag att Ella fortfarande är suverän. Hennes adelsmärken var en oklanderlig teknik, ett imponerande omfång och en improvisationsförmåga som inte stod de främsta instrumentalisterna efter.

Buczek visade sig inneha stora mått av dessa kvaliteter, därtill en värme i rösten och i framträdandet som kanske till och med överträffar förebilden. Ofta gav hon sig av på friare vokala utflykter, tveklösa och njutbara (även om jag fann hennes mikrofonteknik överdrivet avancerad). Hon hade också talangen att låta sångerna ur den amerikanska sångboken lysa med den kraft de innehar från början, exempelvis i den formidabla tagningen av ”Lady be good” – imponerande!

Sjöstedt var en magiker vid pianot: smakfulla, relevanta och gyllene toner bara rann ur händerna på honom. Som arrangör hade han gett Fitzgeralds klassiker en modernare profil – varken Ella eller Ellington hade nog känt igen sig i hans läckra variant av ”Prelude to a kiss”.

Raka swingrytmer fanns, men mer frekventa var intrikata rytmiska grunder som trumspelaren (jag vägrar att kalla just honom för ”trumslagare”!) Johan Löfcrantz Ramsay hanterade virtuost, till exempel i Jerome Kerns ”Yesterdays”. Ett mer solitt komp än han och basisten Hans Andersson är svårt att tänka sig. Kommunikationen mellan de fyra på scenen spred trivsel i hela lokalen.

Arrangerande Great Jazz Club lägger konsertverksamheten i malpåse nästa år, på grund av vikande publikintresse och -anslutning. Ledsamt! Hoppas det löser sig, för efter den här konserten längtar man efter mer…