Pop
Playground
Vilken plats har Sophie Ellis-Bextor i dag? Helt tydligt är det inte. Mycket tid har hunnit passera sedan hennes storhetstid – 2001 slog den brittiska sångerskan igenom med monsterhiten "Murder on the dancefloor" från debutskivan "Read my lips". Därefter har hon fortsatt att ge ut skivor med hyfsat jämna mellanrum. Men det har varit i betydligt större skymundan än inledningen av hennes karriär. Visserligen nådde förra skivan "Wanderlust" topp tio i England 2014, men lyskraften nådde åtminstone inte till Sverige särskilt bra. Sophie Ellis-Bextor har istället försvunnit upp i en anonym massa av popartister som inte riktigt når ut, även om de fortfarande får ur sig bra låtar och emellanåt mer än så.
Årets "Familia" är hennes sjätte skiva i ordningen. Det är en trevlig uppsättning låtar. De elektroniska inslagen som länge varit hennes signum finns fortfarande med, även om de är mer nedtonde än många gånger tidigare. Musiken har en väldigt organisk känsla, och i kontrasten mot Sophie Ellis-Bextors ofta sofistikerade stämma, ligger mycket av skivans storhet. "Unrequited" är det främsta exemplet med sina stråkar och svala sång.
Även diskon präglade Sophie Ellis-Bextor tidiga karriär. Också den finns kvar, om än även den i betydligt mindre mängder. Därför kan det tyckas lite märkligt att den låt som tydligast drar åt diskohållet – "Come with us" – valdes som första singel. Den är å andra sidan så pass bra, att det märkliga får sin förklaring. Annars handlar "Familia" mest om relativt traditionell pop. Om än med arrangemang som lyfter Sophie Ellis-Bextor över den slätstrukna massan.
I intervjuer säger hon själv att "Familia" är mer extrovert än sina föregångare, men melankolin är den över allt annat dominerande känslan i sång och texter. Sophie Ellis-Bextor behärskar det till fullo, så det är förståeligt att den är så framträdande. I "Death of love" och "Crystallise" kommer melankolin verkligen fram till fullo, och de är skivans klart starkaste spår. Sophie Ellis-Bextor får gärna ta ytterligare ett par kliv däråt.
Tyvärr finns det också ett par svagare spår som drar ner betyget något, inte minst "My puppet heart" som kanske var en kul idé på skiss-stadiet, men i färdigt skick känns det mest som onödig utfyllnad.
Sophie Ellis-Bextor må ha en något oklar plats i dagens musikliv, men hon visar ändå med "Familia" att det är alldeles för tidigt att räkna ut henne. Och kan den få några att återupptäcka Sophie Ellis-Bextor så har den definitivt gjort sitt jobb.