Darin har färdats långt sedan han gav tandställningen ett ansikte i Idol 2004. Rest bort, men också hittat hem. Sjungit andra sånger, men också skrivit eget. Bytt engelskan mot svenska. Dansat, sjungit. Uttryckt sig i förfinade, eftertänksamma texter och bara följt stroferna i upptempolåtar. Resultatet är en karriär som fyllt tonåring och lite till, och som fortsatt i både mognad och stilsökande. Med sitt andra svenska album (och åttonde totalt) i ryggen ger han nu konserthusen i Sverige lite av sina tankar och sin vilja att vara idol bortom tv-program på TV4.

Darin är och förblir den där mjuka rösten, som klarar varje frasering, skapar unikum och aldrig släpper sin kvalitet. En röst som letar popdängor och men också ballader. Under innevarande turné har han låtit omge sig av stråkar, men det hindrar honom inte från att då och då kasta sig in i en både musikalisk och visuell ljusshow.

Det finns en tvekan i musikalisk identitet, där Darin strävar just mellan den svenska popens berättande och sin gamla karriär. Den svenska repertoaren är inte alltid jämn. Den glimrar och vibrerar ibland. Men har också sina transportsträckor. Det är de snabba takterna och badandet i ljus som bryter av mot mer stillasittande nummer. Publiken vill ha honom i Så mycket bättre-tolkningar och får aldrig nog av de engelskpråkiga hitsen Lovekiller och Nobody knows. Men famnar lite mer försiktigt sångerna från den senaste skivan. Och någonstans mitt i allt det där får jag känslan att Darin vill just bara dansa.

Artikelbild

Betyg: 4