Pop

Nonesuch Records

Det är inte helt enkelt att se logiken när ett band, som ska ge ut nytt material för första gången på sex år, släpper en nio minuter lång singel. Men det var precis vad Fleet Foxes gjorde tidigare i år med "Third of may/Ōdaigahara". I och för sig passade det Fleet Foxes rätt bra. Gruppens folkpop har ofta haft symfoniska drag, och här fanns generösa möjligheter för den sidan att riktigt blomstra. Men lite märkligt var det allt.

När det sedan var dags för andra singeln "Fool's errand", så var det mer traditionell, om än strålande, pop som väntade fansen. Fortfarande fanns det unika hos Fleet Foxes kvar, men det var en betydligt mer återhållsam och enkel låt. Sammantaget lovade de båda singlarna mycket gott inför det nya albumet.

"Crack-up" är Fleet Foxes tredje skiva sedan gruppen bildades i Seattle 2006. Så särskilt överdrivet produktiva har de inte varit. Men allting de släppt ifrån sig har känts riktigt genomarbetat och gediget, så klyschan kvalité framför kvantitet passar väl in på bandet. För en del lyssnare kan det säkert uppfattas som att Fleet Foxes blir väl polerade och småtrista. Det förstärks också av att samtliga medlemmar i olika sammanhang beskrivs med ett begrepp som vanligtvis framkallar känslan av alltför överdriven duktighet – nämligen multiinstrumentalister.

Men "Crack-up" borde råda bot på alla sådana invändningar mot Fleet Foxes. Förstasingelns längd visar sig vara ett undantag, och det är istället "Fool's errand" som är vägvisaren för hur albumet låter. Det är fullt av poplåtar som rör sig över ett folklandskap. Visserligen har det utforskats otaliga gånger förr, men sällan på ett så här vackert sätt.

Något som verkligen tilltalar med den här skivan är att det under låtarnas yta finns så många dimensioner att utforska. Det går att lyssna på albumet som en vanlig popskiva, men behållningen blir betydligt större med en eller ett par djupare lyssningar.

En viktig anledning till Fleet Foxes storhet är sångaren Robin Pecknold, med en stämma som rör sig i världar där den är helt ensam. Samtidigt som rösten är mjuk och behaglig så finns det ett stort djup, låtarna växer vartefter man lyssnar och inser röstens inverkan.

Den enda svagheten med "Crack-up" är att den kräver lite tid för att sätta sig. Men har man väl offrat den tiden så finns det något stort här som räcker långt in till hösten. Och i år är det än så länge svårt att finna finare pop någon annanstans.