Under sitt riktiga namn är han författare till kriminalromaner som i medierna gett honom epitetet ”gentlemännens Stephen King”. De böcker som den superhemlige Jack of Spades producerar i nattens dunkel hör däremot hemma i den sexistiska och bloddrypande noirgenren.

Andrew (Andy) Rush lever lugnt familjeliv i en välbärgad förort. Alltsedan studenttiden har han varit tillsammans med den begåvade Irina som gav upp eget skrivande för att i stället bidra till makens med intrigidéer, dialoger, renskrivning – tills hon inte har något kvar som är hennes eget.

Det är alltför uppenbart att Andy är en skitstövel, nästan parodisk i sin kvinnosyn.

Artikelbild

”Jack of Spades” är skriven i jagform. To the bitter end. Att berättaren ofta bär slips, ”för jag tycker om känslan av stramhet runt halsen, liksom av en självpåtagen snara”, är en upplysning avsedd att tidigt inge läsaren onda aningar.

Pseudonymen spelar inte den roll läsaren kanske förväntar sig. Oates nuddar ju ofta vid den tunna hinnan mellan jaget och de andra, och Jack är en ond och hånfull ”den andre” som talar ur Andys inre i takt med att han totalt spårar ur.

Den häpnadsväckande och alltmer upptrappade intrigen laddas kring en stämningsansökan: Andrew Rush anklagas för plagiat – ur opublicerade böcker av en äldre ”vildvithårig” kvinna.

Hon är välkänd i rätten, har tidigare (utan framgång) stämt Stephen King, Dan Brown, Norman Mailer, John Updike och många flera!

Oates blinkar skälmskt åt författarkolleger och lämnar läsarna i sticket: är detta en thriller, en hyllning till noirgenren (som baksidestexten föreslår) eller ännu en djupdykning i ett sjukt psyke?

I varje fall inte en av hennes bästa böcker.