Tiden är 1300-talets mitt och hela Europa ligger på knä, drabbat av den stora dödens härjningar. Digerdöden tar barn, rika och fattiga, kvinnor och män. Ingen går säker, familjer och hela byar utplånas, är det Guds straff, är det lika bra att släppa alla hämningar och leva upp allt snabbt? Alla sätts på prov.

Det går inte att föreställa sig.

Eller, jo, Elin Boardy kan. Det här är äkta, ren fiktion där författaren tar alla sina sinnen och känslor till hjälp för att krypa in i andra människor och tider.

Artikelbild

Hon leder oss genom norra Europa där varken lag eller människovärde gäller längre. Mer än fläckvis, plötsligt, i de kringresande gycklarnas gemenskap. Eller hos de gömda kvinnorna i byn där männen dog.

Vi följer Sigrid (som hon kallar sig) som är på vandring, från någon form av tragedi, men utan mål. Hon går genom Krakow, Dresden, Köln, Amsterdam… oftast klädd som en man, annars skulle hon aldrig gå säker. Och vi är med. Dofter, ljud, brödbitarna, sångerna, halmen… allt känner vi. Det är en kroppslig roman, konkret men hemlighetsfull som en thriller. Steg för steg rullas till sist Sigrids egen väl förträngda historia upp.

Den kan jag inte avslöja här. Läs i stället, men ge inte upp om första sidorna känns mystiska. Bara gå på, som Sigrid själv, så blir allt uppenbarat.

Elin Boardy skriver med ett rent, klart språk, i snabba skisser får vi möta rader av människor, som bödeln och hans syster, den judiska tyghandlaren, soldaterna, klostersystrarna. Alla görs levande, med fel och fördelar.

Den enda tveksamhet jag känner är inför några framåtblickande avsnitt, mot vår tids flyktingkatastrof eller Sovjets invasion i Prag 1968. Jag förstår syftet, de historiska parallellerna, men tycker att de bryter den totala närvaron.

I övrigt – toppen. En nära digerdöden-upplevelse som är svår att lägga från sig.