I starten ställde Emma Sildéns höggravida kvinna den svamlande lokalpolitikern spelad av Lennart Jähkel mot väggen och ville ha ett löfte om att BB inte skulle läggas ner – minns Sollefteå! Jag tyckte om att politikern inte uteslutande porträtterades som en ond man, vi fick ta del av även hans våndor inför sin egen inkonsekvens.

I den andan gick det på, med både allvar och humor. Visst märktes upphovspersonernas och ensemblens ställningstagande och ideologiska rötter, men här fanns lyckligtvis inga plakat och skriva-på-näsan. Välfärdsbegreppet problematiserades: Vad består välfärd av? Vems definition ska gälla? Går min välfärd ut över din? Frågor som borde vara relevanta för vem som helst…

Några svar serverades inte, och genom musiken gick ett stråk av sorg – utom kanske i avslutningsnumret då en strimma av hopp lyste. ”Orkestern” bestod av sparsamt men effektivt arrangerade fiol och nyckelharpa, trakterade av två studenter från Musikhögskolan.

Artikelbild

Jag tror att den lilla valhänthet som märktes vid somliga insatser samt kören Motvalls tydliga amatörstatus bidrog till den eftersträvade våglängden: det här handlade inte om någon elit utan om ”vanligt folk” (ett begrepp som förvisso också kan och bör problematiseras…) En kör på samma proffsnivå som skådespelarna och musikerna hade knappast kunnat åstadkomma det.

Ledordet var ”tillsammans”, därför inbjöds den fullsmockade salongen att sjunga med. Texthäften var utdelade, men det hade blivit lättare att delta om lokalen inte varit nattsvart.