Pop

Secretly Canadian

Jens Lekman tröttnade på sig själv. Förra albumet ”I know what love isn’t” kom till efter ett uppbrott från en relation och låtarna blev mer nedtonade, introspektiva och sorgsna. Att turnera med dem var att hela tiden möta en publik som ville höra Lekmans äldre, piggare låtar. Upplevelsen blev till en känslomässig och kreativ kris.

Han skriver om det i ett ganska långt Facebook­inlägg för att förklara bakgrunden till nya albumet ”Life will see you now”, hans första sedan 2012. Hur han inte ville skriva låtar om sig själv längre. Hur han färdig­ställde ett nytt album, som ingen trodde på. Drog tillbaka det och i stället tog sig an låtskrivarprojektet ”Postcards”, som gick ut på att skriva en låt i veckan om precis vad som helst som han gick och tänkte på. Och hur han så småningom ­hittade ett sätt att skriva andras berättelser i och med ”Ghostwriting” – ett samarbetsprojekt med Cincinnati Contemporary Arts Center och Göteborgs konstbiennal.

Det kan tyckas som en lång omväg för att så småningom återgå till det han alltid gjort så bra: lekfull pop med bitterljuv underton och underfundiga texter. Men den där resan måste ibland göras. Hur ska man annars veta om det man gör är det man vill och bör, om man inte ifrågasätter det då och då?

Jens Lekman 2017 låter dessutom bättre än någonsin. Producenten Ewan Pearson har tidigare jobbat med M83, The Chemical Brothers och Tracey Thorn och det var när Lekman sjöng på den sistnämndas album ”Love and it’s opposite” som de möttes. Pearson har tagit vara på Lekmans påhittiga gör-det-själv-sound, men fått det att låta lite bättre och snyggare. Bossa nova, disco och calypso frammanas med elektronik, ukulele, blås, stråkar och en stadigt pumpande trummaskin.

Det låter genomgående ovanligt glatt, men i Lekmans värld finns aldrig bara en känsla i taget. Glädje och sorg går hand i hand, rädsla och humor likaså. I ”Hotwire the ferris wheel”, där vännen Tracey Thorn gästar Jens tillbaka, upprepas raderna ”If you’re gonna write a song about this, then please don’t make it a sad one”. Det blir till en programförklaring för ­albumet. I ”Evening prayer” sjunger han om en cancersjuk vän som bär runt på en 3D-print av sin tumör. Men står han honom tillräckligt nära för att han ska vara tillåten att visa omsorg? Låten är upptempo och kantad av do-do-körer.

Och så är det alla för­tjusande detaljer och iakttagelser som finns i varenda låttext. Om musiken som spelas i radion 1997 (Will Smith, Puff Daddy och Chumbawamba för den som undrar), om att ­tappa en kontaktlins när man olovligen klättrar över staketet till det stängda tivolit, om att mima ”I love you” på samma sätt som föräldrar bokstaverar ordet ”glass” när det finns barn i rummet...

Med det här albumet i ­lurarna under de ­senaste dagarnas promenader till jobbet har jag tagit små danssteg, fnissat och blinkat bort tårar. Ofta under en och samma låt.

Det är lätt att älska ett ­sådant album.