Vad är ett liv? Det är frågan som den biografiska spelfilmen har brottats med genom decennierna – hur man gestaltar något så svårfångat och spretigt som en hel livstid, under två timmar på en bioduk.

Knepet (som lyft filmer som ”The queen”, ”Jackie” och ”Steve Jobs”) är att zooma in. I stället för att följa en människa från vaggan till graven, med bedrifter och motgångar staplade på varandra (jag vet, man somnar vid blotta tanken) måste filmaren titta i mikroskopet – hitta den där enskilda händelsen som kan förvandla livsberättelsen till något större, något som publiken kan bry sig om på riktigt.

När manusförfattaren Ronnie Sandahl (”Svenskjävel”) tar sig an ikonen Björn Borg är det med skärpan inställd på en enda tennismatch: Wimbledonfinalen 1980, där Borg jagade sin femte titel. En seger skulle göra honom historisk. Men på andra sidan nätet stod John McEnroe, som skulle erbjuda tufft motstånd.

Artikelbild

På löpsedlarna är de ett perfekt motsatspar: slyngeln och stenstoden. Den hetlevrade McEnroe som en tidning kallar ”den värsta representanten för amerikanska värderingar sedan Al Capone”, den iskalle Borg som säger till världspressen att han ”inte har några särskilda känslor” inför ödesmatchen.

Men när vi får lära känna dem på djupet, i förberedelserna inför mötet och i återblickar till barndomen, så framträder stora likheter. Båda två bär på ilska och frustration, och båda lever under enorm press. Men en av dem har lärt sig att dölja sina känslor.

Filmens internationella titel är ”Borg/McEnroe” och det är egentligen mer rättvisande än det otvetydiga ”Borg”. Sverrir Gudnason är enigmatisk och kusligt porträttlik som den tystlåtne Borg, men det är Shia LaBeoufs febriga insats som den unge McEnroe som driver berättelsen framåt. Just rollbesättningen är filmens stora styrka. Varenda liten roll verkar ha delats ut med omsorg, från Leo Borg som den yngsta versionen av sin pappa, till Björn Granath som sportkommentatorn Bengt Grive.

”Borg” är regisserad av dansken Janus Metz, mest känd för den omskakande krigsdokumentären ”Armadillo”. Han passar på att göra upp med sportfilmsklyschorna genom att leverera en filmupplevelse som faktiskt är mer smärtsam än upplyftande. Det är bara alldeles i slutet av den legendariska fem-setaren (som är olidligt spännande även för den som inte bryr sig ett dyft om tennis) som han bjussar på en dos feelgood – och visar att ett helt liv kan rymmas i en tennismatch. (TT)