Konsertrecension En konsert med Emil Svanängen alias Loney Dear är en annorlunda upplevelse. Han har skapat ett koncept som han nog är mer eller mindre ensam om. Tillsammans med Klabbe Hörngren (från bandet Klabbes Bank) hanterar han ett otal ”maskiner”, det vill säga syntar och sequencers. För det mesta har de fullt upp: de trycker och vrider och fixar non-stop med alla knappar medan låten pågår och Svanängen dessutom sjunger samtidigt – imponerande även visuellt.

Loney Dear är givetvis varken den ende eller den förste att jobba fram sina sånger på det här sättet, att gradvis bygga upp en ljudvägg genom att spela in loop-slingor i realtid – och det är skönt att det inte längre är så nytt, för under en period fick det arbetssättet en del av sin staus för att ingen tidigare hade hört det. När den första nyfikenheten nu har lagt sig är det istället tid att utveckla det musikaliskt och gå vidare.

Och det är just vad Svanängen gör. De syntetiska ljuden ligger i lager på lager, men de är varma och tilltalande. Dessutom sjunger karln så känsligt och emotionellt att det blir ett spänningsfält mellan alla apparater och hans personliga ”äkthet”.

Artikelbild

| Högteknologiskt och ursprungligt på samma gång när Loney Dear spelar.

Ibland ger den högteknologiska musiken mig associationer till icke-teknologisk ”ursprungs-musik”: shamaner, trolltrummor, förhäxande puls som genom sitt monotona malande närmar sig något sinnesutvidgande. Men sedan kommer en kontrast: Svanängen sätter sig vid en klaviatur, sjunger den fina ”Hulls” och visar en harmonisk medvetenhet utöver det vanliga – det är oerhört vackert!

Mitt i en låt överraskas alla av att Linköpings Indie-kör börjar sjunga längst bak i lokalen, vilket ger det numret ett ännu ”mänskligare” sound. Det låter bra, en kul idé.