1984 påstår Jan Guillou i tv-programmet ”Rekordmagazinet” att Köping är Sveriges tråkigaste stad. Stadens invånare sätter tekakorna i halsen och mångsysslaren och idésprutan Hasse P (Mikael Persbrandt) bestämmer sig för att motbevisa påståendet genom att låta baka världens längsta smörgåstårta.

”Tårtgeneralen” följer en fin, gammal svensk filmtradition om det udda originalet som först hånas men som så småningom omfamnas. En tradition där filmer som ”Änglagård” och ”Hundraåringen” ingår. Precis som Nutleys och Herngrens Sverige är ”Tårtgeneralen” också berättad genom ett nostalgiskt filter. Ett Sverige som var en gång, eller som kanske bara ser ut så på film.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har originalen som specialitet, de lite udda människorna på samhällets ytterkant, de som i andras ögon kan te sig konstiga eller rent av patetiska. Duon har byggt stora delar av sin karriär på att omfamna just dem: från intervjuserien ”High Chaparall” till klipp från tv-historien i ”100 höjdare”.

Men förkärleken till både de udda typerna och den milda, mjuka svenskheten är äkta. Det märktes också i långfilmsdebuten ”Trevligt folk” (2015), en dokumentär om ett somaliskt bandylag i Borlänge.

”Tårtgeneralen” sjuder av kärlek, inte bara till generalen själv utan till det svenska samhället. Här finns både öden och original, och svenska företeelser som centrumpizzerior, lokalrevyer och kinakrogar. Filmen är Filip Hammars egen, han figurerar inte bara som ciceron utan också som rollfigur. Detta är hans kärleksförklaring till staden, landet och alla som är som Hasse P. De som vågar tänka fritt, trots hån och ständiga motgångar. Trots att man inte passar in.

Men ibland blir kärleken till den tappra antihjälten lite väl stor och i slutändan är ”Tårtgeneralen” en lång anekdot om ett tossigt projekt. Hasse P är visserligen så utsökt porträtterad av Mikael Persbrandt att man kapitulerar. Den perfekta, varma balansen mellan den patetiska drömmaren och den äventyrliga mannen med vilja skulle mycket väl kunna bli en ny nationalhjälte, och Persbrandt fångar dennes alla nyanser: från alkoholismens svärta till den dumdristiga optimismen och den äkta tacksamheten när belöningen kommer i form av stöd och folkets jubel. (TT)