Konsertrecension Få musikgenrer torde ha varit lika svår att se hur åldrandet skulle ske med något som ens närmade sig värdighet, som punken. Den var så genomsyrad av en fullständig ilska och energi, att den helt enkelt borde vara omöjlig att upprätthålla – bara av den anledningen att utövarna blivit äldre.

Men några band finns faktiskt fortfarande kvar från det sena 70-talet, och kämpar på. Asta Kask drog igång 1978 och har visserligen gjort ett par uppehåll, men vinterns turné är ändå ett 40-årsjubileum. Norrköping hade på fredagskvällen äran att stå värd för premiärspelningen.

När Asta Kask intar scenen med "Några jävla spänn" så står det direkt klart att åldrandet inte gör något alls. Låten, som handlar om bemötandet av medmänniskor, sitter klockrent och är en perfekt vägvisare för resten av kvällen.

Eftersom det är en jubileumsspelning så blir det material från hela karriären. Publiken sjunger med i det mesta och Asta Kask själva verkar ha riktigt kul på scen. Låtmässigt är frågan om de inte nådde sina största stunder på 2006 års "En för alla ingen för nån", där "Jag vill inte va med" hämtad ifrån. Låten får kvällens största jubel.

Punken är i sig ibland en rätt enformig genre, och Asta Kask är inget undantag. Men det var inget problem den här kvällen. Och bandet har ju också det givna avbrottet mitt i med balladen "Psykopaten".

Arbis kunde varit mer välfyllt, men det var ändå en lyckad premiärspelningen. Sammantaget går Asta Kask hem med värdigheten i behåll. Inte minst visar de många extranumren ("Patriarkatet" och "Psykiskt instabil"!) att de fortfarande är ett band att räkna med.