Det finns något tryggt i sådan kultur vi känner igen. Låtar med tre ackord och en enkel refräng. Böcker, filmer och pjäser som följer givna dramaturgiska bågar och där hjältarna alltid får sista ordet och hela kungariket. Om och om igen trollbinds vi av samma typer av historier och melodier om än i nya kläder och med olika ansikten.

Med humor är det annorlunda. Den måste överraska oss för att fungera. Den måste trampa upp nya tankestigar för att vi ska lockas till skratt. Den måste skruva om perspektiv, och landa i det oväntade. Det är därför humor är en färskvara och därför också den svåraste av konstarter. Komikern måste alltid ligga ett steg före sin publik.

Lennie Norman har varit med ett tag nu. Han var med som pionjär och etablerade stand up comedy-formen i Sverige, så det är en rutinerad snart 70-årig scenräv som chosefritt kliver in framför en publik, med hög medelålder, i Flygeln på lördagskvällen. En och en halv timme. Bara en man och en mikrofon. Det är imponerande.

Artikelbild

Lennie Norman vet hur han ska leverera. Hans ordval är precist och hans timing slipad. Det räddar honom när humorn känns igen. Världen behöver knappast ytterligare ett skämt om kaffesorter som ingen kan uttala, eller om y-frontkalsongernas passform.

Som bäst blir Lennie Norman när han vänder ålderskomiken mot sig själv och sin generation. När han raljerar över gubbar som vill vara tonåringar och hur Julio Iglesias fick en nyfödd brorsa vid 73-års ålder. Då plötsligt ligger Lennie Norman steget före oss i publiken. Han briljerar. Skratten blir hjärtliga och applåderna spontana och långa.