Buczek drog igång med Fitzgeralds genombrottslåt ”A-tisket a-tasket” med den pondus som hennes förtrogenhet med genren och ”first lady of song” för med sig. En viss osäkerhet gällande formen för sångerna kunde ibland anas, men frågetecknen rätade hon ut i små samtal med bandledaren Glenn Fransson samtidigt som de instrumentala förspelen pågick.

Egentligen finns det väl ingen typisk jazzröst, utan tvärtom låter vokalister (och även instrumentalister) tack och lov ofta ganska olika. Med det sagt: i mina öron har Buczek en typisk jazzröst! Den har värme och bett, den är töjbar och har ett rejält omfång. Härtill kommer den imponerande förmågan att improvisera på ett musikaliskt meningsfullt sätt. Röstkontrollen i ”Misty”, som hon gjorde med en trio med dirigenten Glenn Fransson på kontrabas, var enastående.

Storbandet har precision och en solid ensembleklang, här finns duktiga musiker och solister. Det lät ofta lite ”snällt” och jag tror att det finns mer att ge vad gäller utspel, så att det får bränna till ordentligt som det gjorde i ”Can´t buy me love” och ”Love for sale”.

Artikelbild

Den udda men humörhöjande tagningen av ”Lady be good” bröt av mot resten, och här bjöd Buczek på scatsång.

Godbitarna var många, särskilt njöt jag av Basie-arret på ”On the sunny side of the street” och den innovativa versionen av ”Dearly beloved”.