Allvarsamma och dramatiska uppmaningar med kusliga illustrationer: ”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt”. Komihåglistor för evakuering; batteri, konserver och varma kläder. Uppmaning att ansluta sig till motståndsrörelser om civilsamhället skulle falla samman.

Allt det där känns idag så oändligt avlägset. Vi inte ens riktigt förstår att de flyktingar som nu kommer till Sverige bär med sig en berättelse om kriget som verkligen kom.

I novellsamlingen ”Skyddsrummet Luxgatan” (2015) lät författaren Jerker Virdborg Sverige drabbas av ett krig med oklara fiender och diffusa sammanhang. Det är detta tema han nu för vidare i romanen ”Sommaren, syster”.

I Sverige har kriget pågått en längre tid. Samhället har förvandlats till områden där klaner, fraktioner och spillror av armén slåss om makten, medan större grupper av främmande soldater rör sig över landet med terror och våld.

Infrastrukturen har fallit samman. Inget produceras längre och konservernas bästföredatum man livnär sig på gick ut för några år sedan.

En miljö med tydliga parallella drag av Syrien, Afghanistan, Jemen och Libanon.

Två syskon med de svenskklingande namnen Anna och Erik bryter upp från sin grupp i Västergötland och flyr österut. Anna är utbildad militär och drar sig inte för att döda, Erik är bortkommen och handfallen.

Det är oklart vad de flyr ifrån och lika ovisst vad målet är. De bär med sig en traumatisk upplevelse av massaker på civila i hembygdsgården i Källered. Kopplingen mellan syskonen och blodbadet är oklar. Deras flykt kan hänga samman med massakern, men varför är ovisst.

Under sin vandring möter de människor med samma oklara mål.

Så mycket pågår utan något övergripande sammanhang. Alla har nog med att överleva.

På typiskt sätt låter Jerker Virdborg läsaren famla efter sambanden, samtidigt som han berör på djupet med en intensiv och avskalad berättelse. Det vardagliga och välkända blandas med det skräckfyllda. Solljuset som silar in genom ladugårdsdörren glesa brädfoder kunde vara ett lyckligt barndomsminne om det inte var för vapnen på golvet därinne.

Berättelse bakåt i tiden som ett nostalgiskt famlande efter en förlorad trygghet och framåt med en olycksbådande ton av död och förintelse.

Genom att aldrig låta oss veta varifrån hotet egentligen kommer ökar ett obehag. Den vaga historiska förankringen ställer frågor kring vad som har hänt, vem som agerar och varför.

Ovissheten gör ”Sommaren, syster” till någon långt mer kusligt än informationsskriften ”Om kriget kommer”.

Jerker Virdborg vrider på världskartan och gör oss till utsatta offer och grymma människor i ett krigshärjat land, till flyktingar på havet. I ett övergivet bibliotek hittar Erik böcker av Kerstin Ekman, Moa Martinson, Torgny Lindgren och Tomas Bannerhed.

Det blir som ett slag i magen. Vår egen samtid som en sönderslagen spillra. Ändå finns en tunn strimma av empati, hopp och medmänsklighet som kippar efter andan i denna våldsamma berättelse.

Jerker Virdborg skriver på samma förtätade och förskjutande sätt som en detaljerad mardröm om natten berättar sin absurda men ändå uppriktiga historia för oss.

Det gör ”Sommaren, syster” till en unik läsupplevelse. Vi behöver den här berättelsen eftersom den bryter upp bilden av vi och dem och vrider och bänder på vår egen självgodhet.

Det är så här det är att vara på flykt undan kriget, i världen, idag.

Det kunde vara vi.