En tyskproducerad, dubbad Pettson och Findus är förstås lite svårsmält ur ett svenskt perspektiv. Och det blir väl inte riktigt tredje gången gillt för Ali Samadi Ahadi, som tidigare gjort ”Pettson & Findus – roligheter” (2014) och ”Pettson & Findus – juligheter” (2016).

Framför allt är de vuxna rollfigurerna mest bara konstiga. För inte är det väl meningen att den skjutglade Gustafsson ska framstå som dement? Och grannen Beda som fanatiskt intresserad av pannkakor?

Visst finns det saker att invända emot när det gäller den här filmatiseringen av Sven Nordqvists förlaga. Men för små barn kan det bli kul ändå. Redan i förtexterna uppvisas en dockskåpsaktig charm och fantasifull finurlighet som rimmar väl med originalet. De kvalitéerna följer även med in i själva berättelsen, som ramas in av ett bilderboksaktigt universum.

Artikelbild

Gubben Pettson och hans Findus får denna gång uppleva den första frigörelseprocessen barn och förälder emellan. En dag deklarerar nämligen Findus bestämt att han har blivit stor. Han vill också bestämma saker och inte bara göra som Pettson säger.

Man kan kalla det trots eller nödvändig utveckling, klart är att det både är påfrestande och vemodigt med en växande liten katt.

I situationer när vem som helst skulle tappa humöret, som när Findus bestämmer sig för att han är stor nog för att sticka till fjälls och tälta på egen hand, då biter Pettson ihop och i stället för att peka med hela handen hittar han på en rolig lek – de tältar tillsammans i trädgården och kan dessutom fiska (som Pettson vill) till middagslägerelden. Ett paradexempel på föräldrataktiken lågaffektivt bemötande, som går ut på att undvika konflikter eftersom tanken är att barn ändå inte lär sig av det, de lär sig av att lyckas med saker.

I Pettsons sällskap får Findus lyckas med det mesta. Det är en stor styrka som finns i Sven Nordqvists varma originalberättelse och som förvaltas helt ok i den här filmen. I marginalerna finns givetvis även de tossiga hönsen och barnens favoriter – de busiga mucklorna. (TT)