Onda mammor, döda mammor, försvunna mammor. Bakom nästan varje trasig människa på film gömmer sig ett moderstrauma. Rädd för att bli övergiven? Mammas fel. Dålig på att prata om känslor? Mammas fel. Knivhugger unga kvinnor i duschen? Mammas fel.

När filmmammorna inte sabbar sina barn för livet så är de istället endimensionellt genomgoda. Bullbakande, vaggvisesjungande, tebjudningslekande goda – ett ouppnåeligt ideal för vanliga mammor, med gröt i håret och påsar under ögonen.

Det är i ljuset av detta som dramat ”Tully” känns så enormt radikalt. ”Juno”-duon Jason Reitman (regi) och Diablo Cody (manus) berättar om moderskapet med bilder som varje förälder kan känna igen, men som mainstreamfilmen aldrig har befattat sig med. Den absurda mammablöjan som man får på BB. Sömnbristens molade panikkänslor. Den kolsvarta humorn som blir en räddningsplanka när föräldraansvaret tär och sliter.

Artikelbild

Charlize Theron spelar Marlo, som snart ska bli mamma till sitt tredje barn. Sonen Jonah har det besvärligt i skolan, rektorn säger att han är ”originell” och kanske skulle passa in bättre någon annanstans. Barnens pappa Drew (Ron Livingston) flyter ovanpå och märker inte hur Jonahs problem, graviditeten och första tiden med nyfödda dottern Mia, frestar på Marlos psyke. Desperat tackar hon ja till sin brors erbjudande om att betala för en nattnanny som kan ge avlastning.

Så anländer Tully (Mackenzie Davis) – ung och full av energi – och Marlo får äntligen lite ro när denna räddande ängel tar över nattruljansen. De båda kvinnorna upptäcker att de har mycket gemensamt, och en nära vänskap växer fram. Men Tully bär också på en mörk hemlighet.

Det låter som en variant på klyschfester som ”När handen gungar vaggen” (vilket Marlo själv påpekar) men här finns mycket mer att hämta. Vid sidan av den osminkade skildringen av moderskapet handlar ”Tully” om att förlora sig själv och finna sig själv, om identitet och familj, om vuxenblivandets smärtsamma växtvärk.

Mot slutet spårar det ur en smula, när filmskaparna försöker leka Hitchcock. Men vägen dit är full av vrede, värme och blixtrande igenkänning för alla som någonsin försökt klippa naglarna på en skrikande bebis. (TT)