Allt ljus på landskapet! Bertil Almlöf söker något av landskapens innersta väsen, det blottlagda naturavsnittet, mer eller mindre omdanat av människan. I en sån process blir detaljer, om inte oviktiga så näst intill. I hans målningar är reduktionen långt gången. Vissa bildytor är bara några snäpp från det monokroma.

Avskalat och samtidigt intensivt, med markerade konturer, ibland bara svagt. Det kan vara en svår balansgång, att med den metoden skänka en särskild, en extra mening åt bilderna. När han lyckas fullt ut, når han höga höjder. Men med det direkta och resoluta anslag han har, går det inte att begära att allt ska ligga på samma nivå.

Då och då, när allt faller på plats, lyckas han ”förstora” landskapen, både när det gäller det mentala och det rent visuella intrycket. Deras skönhet, sättet att skenbart förändra sin volym, de anade eller oanade hemligheterna, betydelsen för vårt välbefinnande etcetera, lyfts fram på ett sätt som inte är särskilt vanligt inom konsten.

Artikelbild

Stora fält. Målning av Bertil Almlöf.

Till det kommer intensiteten hos färgerna. Han är inte rädd för att dra på. Jag föreställer mig att många som tänker på Bertil Almlöf associerar honom med den gula färgen. Och kanske är det med de intensivt och samtidigt mycket vackra gula tonerna han når som högst? Titta gärna på målningen ”Stora fält” och notera med vilka till synes enkla medel landskapets volym har tillkommit liksom den obeskrivligt vackra gula färg himlen fått.

”Berg och stup II” har en helt annan karaktär; en exceptionell tyngd. Bergets orubblighet framhävs av ett exotiskt ljus som trycker på bakom den gräsbevuxna hjässan. ”Höst” kan uppfattas som både postapokalyptisk och i ett stadium av jungfrulighet.