Det är rätt vanligt att konstnärer drar ut färgen över sina dukar och pannåer. Men det är mer sällan det sker på ett så iögonfallande och utslagsgivande sätt som hos Anna Rosenbäck. Uppenbarligen har hon använt sig av breda verktyg, såna som för tankarna till murare. En effekt som blir följden, och som säkert är eftersträvad, är det vibrerande skimmer som kan uppstå via underliggande ljusa färgfält.

Det räcker dock inte att nöja sig med det. Siktet måste vara inställt på ytterligare, kompletterande effekter, ifall man vill bemöta verket på ett sätt som får dess inneboende hemligheter att antydas (utan att för den skull avslöjas). Anna Rosenbäck lyckas bra, för att inte säga ovanligt bra med den saken. Hon verkar veta exakt när hon kan gå på en målning med en bred skrapa för att bitar av ytskiktet ska lossna, så att de underliggande kan bilda formationer och förlösa dramaturgin.

Många verk får mig att tänka på Jordens allra första tid som planet – beboelig för levande existenser. Ett jungfruligt drag behärskar flertalet målningar. Alla vackra färger ger en hint om Den blå planetens utvaldhet och förutbestämda skönhet. Känslan av ordnat kaos rimmar väl med den om jordelivets begynnelse.

Artikelbild

Abstract. Målning av Anna Rosenbäck.

Här frammanas isiga landskap, gröna vidder, heta lavaflöden, vattensamlingar som sjuder av okända livsformer etcetera. Men även sånt som ligger mycket nära vår egen tid, så nära att man i ett par sammanhang kan låta associationerna gå till Monets näckrosdammar. Vidden är positiv. Här ska inte förekomma några givna svar. Allt är upp till betraktarens förmåga att känna in och reflektera.