Det är lätt att häpna över mängden film som fortfarande produceras om tiden före, under och strax efter andra världskriget. Bara denna vecka har två filmer med kriget som fond premiär. Kanske behöver vi fortfarande bearbeta de trauman som kriget lämnade efter sig, i vilket fall är den här historien ganska originell och öppnar i ett överlevarläger utanför Frankfurt.

Det börjar med att en trebent hund springer genom lägret, som en symbol för hur livet går vidare fast landet och dess befolkning är stympad.

David Bermann (Moritz Bleibtreu) tillhör den grupp judar som har överlevt Förintelsen och tillsammans med några nya vänner i samma sits försöker han skapa ett nytt liv. Planen är att ta upp den gamla familjebusinessen, att sälja exklusivt linne, och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Tyskland för USA. ”Hitler är död men vi lever” är parollen.

Artikelbild

Det var en gång i Tyskland” börjar som en skröna men blir mer dramatisk allteftersom.

Det finns inledningsvis något lite lättsinnigt över filmen. Bermann och hans gäng driver skämtsamt med sig själva, säger att de är ”den judiska hämnden” när de lurar tyskar att köpa linne för dyra pengar.

Dessutom finns det ett kittlande mysterium kring Bermann. Varför har han ett tyskt pass? Hur kunde han överleva det läger han satt i under kriget? I tid och otid tas han till förhör hos den amerikanska underrättelsetjänsten som vill reda ut de kopplingar till självaste Hitler som dyker upp i hans fall.

”Detta är en sann historia och det som inte är sant stämmer ändå”, hävdas det precis i filmens början för att förstärka känslan av att detta är en skröna med korn av sanning. Helt oavsett vad som är sant och inte i själva handlingen så kommer så småningom en känslomässig sanning ikapp snärtiga formuleringar och kuppartade försäljningar.

Historierna bottnar plötsligt och det är nästan olidligt hemskt. Även om filmen brottas lite med sin tonalitet och balansen mellan ljus och mörker så gör dock de små komplikationerna att filmen blir gripande på ett ovanligt sätt, som verkligen inte är självklart i andra världskriget-skildringar. (TT)