En dag får den lilla bikupan på Vallmoängen besök från storstaden. Den arga kejsarinnan från Buzztropolis har kommit för att utkräva en rejäl portion av Vallmoängens kommande honungsskörd.

Storstadsbikupan arrangerar varje år ”honungsspelen” men kejsarinnan bjuder inte ens in de obetydliga insekterna från Vallmoängen att tävla. Inte förrän det självständiga biet Maya protesterar och lyckas tjata sig till en plats i tävlingen. Då sätts resten av den lilla kupans honungsskörd på spel och chanserna att vinna är dåliga.

Tillsammans med sin hungrige bästis Villy tussas Maya ihop med ett lag bestående av ett par förvirrade myror, en musikalbegåvad fästing, en kackerlacka med bacillskräck och en spindel med emoattityd. Deras största hot är Buzztropolis eget lag och det malliga biet Viola som coachas hårt av sin egen pappa.

Artikelbild

Spelen i fråga är en hyfsat fantasilös insektsolympiad, där spökboll ersatts av pollenboll och så vidare. Maya måste förstås coacha sitt lag av outsiders i självkänsla, överlista sin fiende och samtidigt lära sig en läxa om att ta ansvar för sina egna handlingar. En sensmoral som tyvärr presenteras klumpigt och motsägelsefullt, även om det andra budskapet om att tänka själv och våga mäta sig mot den urbana eliten är behjärtansvärt.

Varken animationerna eller berättelsen i den tysk–australienska (här svenskdubbade) ”Biet Maya” kommer i närheten av guldstandarden som satts av det amerikanska filmbolaget Pixar. Mycket av konflikten är dessutom direkt lånad eller stulen från amerikanska sport- och high school-filmer. Gäspande vuxna kommer förmodligen att kännas sig blåsta efter att ha öppnat plånboken, även om de minsta barnen säkert inte märker något. Ett trick som bara funkar under de där tidiga magiska åren när småttingarna fortfarande inte kan uppfatta skillnaden mellan original och budgetfynd. (TT)