Runt förra sekelskiftet tonsatte Gustav Mahler sångcyklerna ”Des Knaben Wunderhorn” och ”Rückert Lieder”, kortare sånger i det stora formatet. Tonsättaren var ju framförallt en symfoniker av stora mått.

Barytonen Peter Mattei tog sig an dessa pärlor med bravur och hade en fin uppbackning av symfonikerna under ledning av lyhörde dirigenten Karen Kamensek som gästade ensemblen för första gången.

Sångerna för lyssnaren direkt in i en värld där naturen är starkt närvarande, men vi får även del av förfärliga erfarenheter från slagfält.

Artikelbild

| Peter Mattei, baryton, sjöng Mahlersånger med Norrköpings symfoniorkester vid årets säsongspremiär.

Efter en något försiktig inledning blommade Mattei ut i ett utmärkt dramatiskt uttryck i ”Det höga förnuftets lov”. Intensivt och hjärtskärande med en tydlig vilja att berätta blev det i ”Revelj” och ”Jag stackars trumslagarpojk”, storskalig dramatik i det lilla formatet.

Orkestersatsen rister, skaver och knakar. Tunga trummor och irriterat slagverk. Sublimt blev det utdöende efterspelet i den avslutande sången.

Antonín Dvořák sade om sin åttonde symfoni från 1889 att han önskade göra något annat, något nytt. En del menar att han var inspirerad av Tjajkovskijs femma som han hade hört året innan.

Karen Kamensek arbetade organisk och lät de olika skeendena växa fram ur varandra eller som skarpa kontraster. Jag gillade hennes sätt att frasera, lyfta fram nyanserna och att betona flödet. Det svepande gunget i tredje satsen blev till min favorit. Men i stort bekräftar den vackra musiken sådant som man redan vet.

Konserten inleddes med Mozarts uvertyr till ”Figaros bröllop”, allt i en rasande fart med betoning på formen och de rytmiska strukturerna.