Marianne Lindberg De Geer debuterar som romanförfattare. Viktor Andersson läser en tillbakablickande roman om en flickbokshjältinna som söker sin vilja.

Som konstnär är Marianne Lindberg De Geer känd för att ta sig an det personliga. Så är också fallet i romandebuten. Ska sanningen fram har den som följt konstnären genom åren hört historien förut. Fast det är ingen självbiografi. Snarare är det fiktion på självbiografisk grund.

Mona växer upp i vad som utåt tycks var en bättre bemedlad borgerlig familj i småstaden Köping. Men bakom fasaden är det en familj i sönderfall. När pappan skjuter sig är det den sedan många år tillbaka otrogna, och snart alkoholiserade, mamman som Mona och hennes lillebror är utlämnade åt.

Så börjar romanen om Mona, som från det kraschade borgarhemmet i Köping rör sig via efterkrigstidens Hamburg och Swinging London till Göteborgs konstnärskretsar. Tidsmarkörerna är många och bjuder in den skara läsare som är i författarens ålder till en riktig jubelfest i nostalgins tecken. Tittar man på höstens utgivning kan man förresten ana en trend när det gäller ungdomsskildringar av kulturbjässar som var unga på sextiotalet.

Med vissa undantag är det en berättelse som vet vart den är på väg och som aldrig tvekar. Mona däremot har ingen aning om vart hon är på väg. Mona styrs helt och hållet av andras vilja. Småningom tar förstås en egen vilja form och hon triumferar i kvinnlig självständighet. Mona är på många sätt en slags apart flickbokshjältinna från genrens guldålder på femtiotalet.

Männen i Monas liv är nästan allesammans skitstövlar som bara vill ligga med henne. Monas egen sexualitet är ett mysterium. Samma sak gäller hennes känsloliv. Som läsare ser man ständigt Mona liksom på avstånd. Man får aldrig träda in i hennes skalle och se saker genom hennes ögon. Sådant som borde göra ont att läsa saknar liksom udd. Det finns en slags tillbakablickande och förlåtande och avdramatiserande ton i boken som brukar komma med tidens gång. Med andra ord är författaren ständigt närvarande i texten.

Samtidigt bidrar tonfallet till att romanen har något som jag i brist på de rätta orden får kalla för ett gott humör som smittar av sig på läsaren. Och trots att man aldrig riktigt lär känna Mona fattar man ändå sympati för denna blygsamma flickbokshjältinna.

Marianne Lindberg De Geer har under sin karriär visat att hon bemästrar de flesta konstnärliga uttrycksmedlen. Den saken är hennes pågående retrospektiv på Färgfabriken i Stockholm ett bevis på. Så det kunde man ju ge sig tusan på att hon kunde skriva romaner också.