Det brukar oftast vara ganska enkelt. Släpp ner Dwayne Johnson i en fartfylld actionmiljö, tillsätt några snärtiga oneliners och invänta succé. Men i ”Rampage – big meets bigger” hackar den här vinnande formeln. Det har eventuellt att göra med att The Rock helst hänger med en gorilla. Vuxna män med apkompisar är alltid lite svåra att omfamna. Speciellt när man ganska direkt även börjar avsky själva apan, som är tränad att använda publikfriande ”roliga” gester.

Den här filmen bygger på dataspelet ”Rampage”, där jättemonster ska demolera städer och undvika militär beskjutning. Det brukar sällan bli lyckat när en solid men enkel spelidé ska föras över till film. Det funkar inte den här gången heller, mycket för att man har valt att göra odjuren till fienden utan att presentera en enda människa att sympatisera med.

Skurkar med stort S är syskonduon Wyden, där systern Claire (Malin Åkerman) är den drivande onda kraften. Syskonen har finansierat forskning där olika extrema djur-DNA har kombinerats till en superkombination, som – oops – sprids i naturen och olyckligtvis bland annat smittar The Rocks favoritapa. Han börjar växa oroväckande snabbt och uppvisar extremt aggressivt beteende.

Vi har alltså en snäll kille som föredrar djur framför människor och forskare som begår dödssynden att tricksa med av gud givna gener. Men filmklyschorna slutar inte där, vips gör även en märkligt övertänd cowboy-polis (Jeffrey Dean Morgan) entré och får orimligt mycket utrymme för det lilla han tillför. Dessutom vill oresonliga militärer hellre atombomba Chicago än att låta The Rock fixa fram ett motmedel som enkelt kan göra djuren snälla igen. Suck.

Nog för att det kan vara djupt tillfredsställande att se en jätteödla demolera en skyskrapa med tänderna. Men med ”Pacific rim: Uprising” på repertoaren och kommande ”Jurassic world: Fallen kingdom” på ingång har möjligen storfilmsmarknaden övervärderat behovet av stadsförstörande monsteraction för den här gången. (TT)