Första intrycket ska man aldrig förneka. Utställningen kan upplevas som vacker, lugn och sparsmakad med endast elva enskilda verk. Målningar med naturmotiv och mönstrade teckningar. Men ju längre tid man ägnar åt utställningen, desto större djup och komplexiteter öppnar sig sakta. Tätheten ökar.

Själva titeln kan ge en pedagogisk ingång. Den är hämtad från countrysångerskan Lynn Anderssons hitlåt med samma namn från 1970. På Youtube om du vill lyssna. Den enkla innebörden är att inte lova något mer än vad man ge i en relation. Symboliskt kan man ju också fundera över rosors skönhet med taggar och törnen.

Två helt olika konstnärskap som ändå samverkar och interagerar i rummet på ett sällsamt sätt. De känner varandra och har ställt ut tidigare tillsammans. Anette Abrahamssons stora målningar tar konstigt nog aldrig över Maria Finns mera lågmälda, poetiska och sofistikerade konstspråk. Ibland tar de upp motiv och trådar från varandra, till exempel blommönster från Maria Finns skjortmotiv återfinns fritt transponerade i konstnärskollegans akvarellsvit ”Maria”.

Artikelbild

Konstnären. Anette Abrahamsson framför sin stora målning med titeln ”Le Jardin du Semioticien”.

Ett mönster kan också vara ett ”Beteendemönster” och därmed psykologi med Anna Freud och försvarsmekanismer. Men utställningen innehåller också referenser till filosofi, semiotik, teckenlära och konstens återkommande nästan eviga problemdiskussion kring representation. Vad representerar en bild, en målning? Sig själv? Det ursprungliga motivet? Avsikten? En imaginär verklighet? Ingen enkel verklighet finns.

Eller varför inte tänka tvärtom som Gertrude Stein gjorde i sin berömda dikt (1913) ”En ros är en ros är en ros”. Det är vad det är – det vi ser.

Anette Abrahamssons temperamålningar av blom- och naturmotiv innehåller många undertexter. Magnolia är en mytologisk blomma, binärt bisexuell, mångtydig i sin estetiska uppenbarelse. Passagerummet i en bortglömd del av trädgården kan vara nog så intressant med slangar och kaktusar i krukor. Måleriska problem försöker konstnären lösa på ständigt nya sätt, vilket är utmanande. Som målare är hon skickligt oförutsägbar.

En utställning med långsam, fyllig eftersmak och sälta som både biter och smeker.