Det är Bobbi Jene själv som påpekar det. Till skillnad från många andra kulturella uttryckssätt, som musik, film och litteratur, kan en modern dansare bara hoppas på att få dansa ett fantastiskt solo som _ kanske _ några personer ser. Det är svårt att bevara något av upplevelsen för eftervärlden och livet som dansare handlar mycket om att leva i nuet.

Det är kanske därför som den karismatiska Bobbi Jene känns lite famlande så fort hon inte dansar i den här filmen, som skildrar hur hon ska börja bygga ett nytt liv, i vuxen ålder. Hennes bakgrund skissas snabbt fram: Som 21-åring lämnade hon USA och tog plats i det israeliska danskompaniet Batsheva. Det leds av Ohad Naharin, själv porträtterad i dokumentären "Mr Gaga" (2015). Hon formades som människa och dansare av honom och var en av kompaniets stora stjärnor. De hade dessutom ett förhållande och hon berättar på ett bitterljuvt vis att han "lärde henne allt om njutning och smärta".

Nu är hon 30 och känner ett stort behov av att bryta sig loss. Hon vill åka hem och skapa något eget trots att det kräver ett segt långdistansförhållande med den nya unga pojkvännen Or Schreiber, som också är dansare i Batsheva.

Den danska filmaren Elvira Lind satsar på en lite annorlunda typ av berättelse. Att se "Bobbi Jene" känns nästan som att se en imaginär uppföljare efter att den första, "riktiga" historien, ägt rum. Om den första delen av Bobbi Jenes historia handlar om att växa upp så handlar del två om att blomma ut, om att inte nödvändigtvis göra det man vill utan snarare det man måste.

Men det blir inte mindre spektakulärt för det. För Bobbi Jenes del innebär frigörelsen att dansa naken inför publik och få en orgasm på en sandsäck. Hennes utforskande av hård ansträngning och njutning är fascinerande. När hennes gamle läromästare kommer till premiären sluts en vemodig cirkel. (TT)