Så även en symfonisk dikt av Strauss vid torsdagens säsongspremiär, denna gång ”Don Juan” från 1888, en färgstark komposition med en imponerande instrumentering. Från 1888 och tio år framöver ägnade Strauss all sin energi till att komponera de tio symfoniska dikterna och skapa en ny läsart för programmusiken.

Dirigenten Christian Kluxen öppnade konsertkvällen med en frustande vital version av verket och med en skön drive i framförandet av den högromantiska musiken. Han byggde upp ett stort musikhus där det fanns utrymme både för detaljer och övergripande linjer. Ledningen var säker och trygg, Kluxen är en pedagogisk hantverkare.

När cellisten Gabriel Schwabe tar sig an Dmitrij Sjostakovitj första cellokonsert är det i det långsamma Moderatot som han vinner mitt hjärta. Helt och fullt. I denna täta sats skapade han något magiskt; något andlöst vackert och gripande som inte kunde gå någon förbi. Musicerandet tillsammans med orkestern blev till ett lågmält samtal som visade på musikens inneboende kraft. Kanske läkande i någon bemärkelse.

Artikelbild

Cellokonserten hör till de stora. Den berömde cellisten Mstislav Rostopovich ville att komponisten skulle skriva en konsert för honom och frågade komponistens fru till råds. Hennes svar var enkelt: fråga honom aldrig och prata aldrig om det. 1959 var det dags för Rostopovich att premiärspela konserten i Leningrad.

Därefter är satsen ”Cadenza” som talar direkt till mitt lyssnarhjärta. I en längre solosekvens, allt ifrån ett inre lugn till mera av dramatik, visar solisten i ett artikulerat utspel både på en knapphetssträvan och hård dramatik. Finalen blev både ettrig och virtuos.

En rejäl symfoni, Beethovens tredje, fick avsluta konserten. Eftersom de republikanska idealen hos många europeiska intellektuella grusades när Napoleon utropade sig till kejsare rev Ludwig sönder försättsbladet med dedikationen till denne Bonaparte.

Kluxen arbetade mycket med dynamik och snabba tempi. Frågor och svar. Inte på samma vis så transparent och elegant som när förre chefdirigenten Michael Francis gjorde en strålande Beethoven häromåret.

Men här fanns det både hetsiga och aggressiva delar, en mäktig uppbyggd fuga och olika teman kontrasterat satta mot varandra. Avslutningssatsen kändes lite som en transportsträcka.

Konserten ges på fredagskvällen i Crusellhallen i Linköping.