Ana och hennes kille mr Grey gifter sig och drar på lyxig bröllopsresa. Sen har de massor av lyckat sex och lever sitt glada 1-procent-rika liv med snabba bilar, gigantiska garderober, husbyggen och allmän extravagans.

Snipp snapp snut, så var sagan slut. Önskar jag att jag kunde skriva. Det vore på något sätt lite trevligt; kemin mellan Dakota Johnson och Jamie Dornan är äntligen på plats och deras vackra halvnakna kroppar känns märkligt hemtama vid det här laget.

Men tyvärr finns det så mycket mer att säga om den här trilogin. Den säljer nämligen idén om att det verkligen är värt att satsa allt för en man som i grund och botten är en psykopat. För hur mycket har egentligen Christian förändrats sedan han först släppte in Ana i sitt hemliga rum?

Artikelbild

| "Jag vill inte dela dig med någon", säger Christian (Jamie Dornan) till sin nyblivna fru Ana (Dakota Johnson). Gulligt eller läbbigt, det är frågan i "Fifty shades freed".

Ett exempel: Det visar sig att Christian har en gps-sändare så att han kan följa Anastasias telefon och alltid veta var hon befinner sig. Men i filmen blir hon lägligt nog stalkad av en (ännu mer) galen man, så den där gps-sändaren kommer väl till pass. Slut på diskussionen.

Det bärande bdsm-temat som går genom serien handlar om Christians sexuella läggning, som även Anastasia hakar på. De förhandlade redan i den första filmen om villkoren för sexet. Det är ju i grund och botten den ytligt sett "undergivna" partnern som har all kontroll. Och det som är så upprörande med den här filmserien är att den ger sken av att det är Ana som har den faktiska kontrollen över Christian och deras förhållande.

Han "behöver ju henne" så enormt mycket och bara hon kämpar på med sin känslomässiga uppfostran av honom så kommer hon i slutändan att få det hon vill ha: en kärleksfull make och ett bra liv i en tjusig inramning och en sväng in i hemliga rummet då och då.

Men Christian är alltså, då som nu, en mycket obehaglig person, som behöver kontrollera sin fru genom säkerhetsvakter, sina pengar och sin inre outsinliga brunn av bekräftelsebehov.

Han är i praktiken bara rikare och aningen mer civiliserad än den man som förser den här filmen med ett tråkigt och förutsägbart thrillerspår. Förutom att detta är en seg film i sig så är faktumet att det här destruktiva dravlet paketeras som "sexigt och romantiskt" faktiskt upprörande. (TT)